Men när jag kom där med skyffeln i högsta hugg allt för att göra fri lejd till vedboden snön yrde huller om buller tänkte jag då på den ensamma, unika snöflingan eller var det bara en problematisk vit massa som fanns framför mig? Vart tog skönheten vägen som jag upplevde inifrån värmen tittande ut med en rykande kopp kaffe i handen. Mitt perspektiv var förändrat, miljön hade blivit isande kall och de nya snöflingor som på vägen ner stördes av min uppenbarelse, som träffade min hud och snabbt försvann i en flod av vatten som letade sig ner för nästippen droppande ner längs halsen och ilningar som uppstod då den kalla floden med grund från rymden träffade min ångade kropp…
Den flyktiga men vackra tingest som snabbt förändrades till vatten på min kropp så oskyddad men tillsammans så stark att det största plan blir stillastående. Förstår den lilla ungen som bara ser den vita graciösa flingan som sakta landar på det utsträckta fingret och inte kan förstå faran utan ser hur den smälter innan munnen hinner fram för att smaka. Jag skulle kunna ramla in i ensam är svag tillsammans är de starka… Men den lilla snöflingan som egentligen bara lever sitt liv ett kort ögonblick för att sedan återgå till sin grund. Vattnet som vi dricker, badar i. Sin grund i snöflingan som landade på min gång mot vedboden hade kunna vara en svettdroppe på min panna i Mukono, Uganda… Livet är inte förutbestämt utan tar sina gångar fram och tillbaka och ibland runt. Dock inte lika unikt vackra som den enskilde snöflingan som nu faller utanför mitt fönster och det är nog dags att fylla på kaffet. Allt för att inte spilla bort illusionen av perfektion…
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om snö, Novell, personligt, Demokrati, kärlek
