Den där jävla solen gör att jag inte kan vara bitter...

Och jag var inte bitter trots att solen sken...

Solen skiner och alla verkar bli till sig i trasorna. En gul ring på himlen verkar göra sådan skillnad. Försöker vara bitter själv, men det känns svårt då den där jävla solen påverkar även mig till det positiva.

           Men faktum är att solen skiner och det påverkar oss till det positiva. Men är det bara vi ett folk av mörker som påverkas eller är det ett gällande över hela klotet? Tror nog att det är hos oss som det är rådande genom mörkret och den bitande kylan som slår an i oss under en stor del av året. Men gör den positiva påverkan oss mer optimistiska och då lägger förslag som andas framtid eller är vi fortfarande kvar i ett gnällets tema? Jag som oppositionspolitiker blir jag mer positiv till majoritetens usla förslag eller blir jag mer konstruktiv i min kritik och kommer med bättre, positivare förslag?

          Så solen gör att det skiter sig i taggtrådsfika och en snäll bulle får det bli. Vidare så blir det inga ”jorden går under och jag med den” poem idag heller. Men en liten undran är hur mycket ägarna på Attendo ler idag då de kammar in, var det, 700 miljoner kronor vore bra om de kunde slänga över en slant så vi fick lite färg på väggarna… 

        Vidare så ler en försiktig Löfven när han glider fram i "juholtland"? måste erkänna att jag inte visste det fanns. har hela tiden trott att jag bott i Kalmar län, men media ljuger väll inte och särskilt inte en dag när solen skiner och jag inte ska vara bitter... Men det är skönt med DN-ledare som försöker hålla bitterheten vid liv och som vanligt skjuta på försvaret kring den arbetande befolkningens möjligheter till löner. Mörka moln mot arbetaren ( Men de kan ta kort) och solsken i blick mot direktören (särskilt om den har med privat välfärd att göra, för vem vet i morgon kan även en ledarskribent behöva vård och omsorg). Men jag ler för det är sol ute idag...

         Nä nu skiter jag i detta och ger mig ut i solen för att handla och vem vet jag kanske gillar dessa strålar (om jag inte får cancer) som värmer min kind på vägen till köttdisken. Så solen skiner och jag är inte bitter utan så jävla positiv för att solen skiner att jag inte klarar att skriva ner den usla regeringen som vi har utan bara ler och smäller i mig lite oxfilé till middag. Det är bittert att vara bloggare i ett soligt land...

          Så lite musik får det bli så sluta nu vara så jävla bittra och klä er fint och ut i solens cancer-sken och bli glada innan strålningen ska till på skattebetalarnas bekostnad. Ja ut med er och var glada...


Lite media som kanske inte nåtts av solsken i blick?...
Media: Ab, DN, DN2, SvD,
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, personligt, dikt, Poesi, krönika, samhälle, Socialdemoraterna, Stefan Löfven, Håkan Juholt,

En dag då missmodet rinner av

Sakta så trycker den inoljade handen till och en smärta sprider sig över nacken upp i huvudet för att sakta ta sig utför armen. De gör ont men sakta så glider värken över i ett välbehag och man känner sig lättare.

Sakta så upp från britsen, iväg mot bubblorna och så i. 

Bubblorna omsluter sakta den ömma kroppen och fortsätter massagen mot muskler, 

som inte vill mig väl väl. 

Jag  ligger där och känner hur min kropp blir lättad i det bubblandet vattnet. 

Hur tankarna fritt svävar utan kontroll. De senaste veckornas tyngd sakta lämnar mig.

Det som finns kvar tar jag med hetta bort och svetten med skit och grådis 

rinner mellan lavarna och kvar finns bara den rena jag, naken utan en tråd på kroppen 

liggande på laven funderande över min samtid och min framtid. 

Jag känner mig lättat.

Jag behöver inte bära mer än min egen börda, 

jag behöver inte ta ansvar för varje dåligt beslut som tas i mitt parti. 

Kan ibland bara få glädjas åt de bra. 

Och när jag inte tyar längre i värmen så tar jag mig mot 

den strilande vattenstrålen sköljer av de sista missmodet 

och sakta tar ett leende vid. 

Ett hopp infinner sig och jag är klar... 

Aldrig blir man klar

Sittande efter den friska luften med bubblor i min hand bubblor från france. 

Fint ska de va men när missmoder runnit av en så får man må gott och fira idag

 i morgon kan det vara försent. 

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om personligt, kultur, dikt, samhälle, politik,

Den blåa vågen som urgröper vår tid

Sakta urgröpte vågorna kalkstenen, husen på klipporna fann sig närmare avgrunden. Ett hav som var så blått och vackert men så läskigt när de rullade mot land. Försvaret var försvagat och vågorna bara rullande in

         På en annan strand satt pojken med slottet i sand. Sakta så växte vågen som var på väg mot stranden, just den stranden där pojken satt och ingen annan. Det var som om det var förutbestämt som ett val var gjort.

         Det starka bygget av vallar gentemot de blåa vattnets kalla vågor hade sakta brutits ner och sakta så försvann det som var kvar. Stranden låg öppen och ingen tog notis om pojken som satt ensam kvar med sitt sandslott.

         Förtvivlad såg pojken sitt livsverk sakta, sandkorn för sandkorn sköljas ner mot det oändliga blåa vattnet. Ingen kom till undsättning. Det enda som syntes var ett segel och några skratt på böljan den blå.

          Likt många så gav han upp såg den nya tiden komma men klarade inte att bygga för den. Med gårdagens sandkorn byggde pojken sitt slott och dagens blåa vatten tog den.

         Men de fanns de som ville annorlunda men de hölls kvar hemma av sina föräldrar. Inte skulle de ut och visa sig duktiga. Stranden var en plats för andra pojkar än dem. Genom fönstret försökte de ljuda men om ropen hördes vet jag ej...

        Hemma i husen på kalkstensklippan som sakta urgröptes av den blåa vågen. Sittande såg de vattnet allt närmare sig. Men tysta skulle de vara inte varna, kanske fly, inte rädda

        Sakta så fick även pojken överge stranden och av sitt vackra slott är det enda lite grus kvar. Stranden är öde och det enda som hörs är skratten från den båten som gungar på vågorna de blå. När vinden ligger på så är det som skratten är hånade, hånade mot pojken som inte förstod att lyssna på de bakom fönstren...

Media: Ab, Ab 1, 2, 3, Expr, SVT, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD, Dagbladet, Folkbladet, NSD, Sydöstran, GP 1, 2, GT, HD,
Bloggat: Sebastian Stenholm, Martin Moberg på området...
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om personligt, kultur, dikt, samhälle, politik,

När ordens strid stod på fältet

Sakta så såg individen sanningen flyta fram och ville komma ikapp men resan blev för lång. Att själva skriva, formulera, korta resan så man han fram. Det kändes enkelt för individen som såg sig själv...

           Det som hände är gårdagen men samtidigt morgondagen. Vi tycker idag vad vi lärde igår, vad vi såg och hörde. Men en dag så var allt annat och individen ville annat, ville sin del, ville det den ville och sakta så stod vi där och såg.

           En bild av en general. En general i ordens arme. Sakta jaga mot fronten och låta slaget slå om gårdagens fält. Sakta så skickar generalen sina löpare för att sondera terrängen om motståndet ger sig eller om en lust till strid finns kvar.

         Men vi ser löparen komma och signalen ljuder över ordens fält, sakta generalen backar in i kulisserna och löparen tar smällen backande, bugande på ett pinsamt sätt. Generalen är redan borta och synar nya fält för ordens makt

        Men är vi vakna när nästa orderi kommer. Sakta så krymper vi och orken tryter. Jag är trött. söker mina egna ord. Men så kommer attacken igen. Denna gång kring flanken för det stora ordet om folkets stöd. Alla var för ingen emot.

       Jag var för de var för en var emot. En folkrörelse blev en civilt samhälle. Ett för blev ett emot och Apartheid stod åter på ordens krumbukter. Allt följt av en röst som röstade emot men idag sa rösten ja. så skrev man sin egen historia och så vaknade de andra och kampen tog en fart.

        Striden på ordens fält tog nya tag. Från flanken kom oväntad hjälp. Allt kring ordet är åter på spelplanen låt oss bege oss dit...

Media: DN, DN2, Ab, SvD, SvD2, Exp, Alliansfritt Sverige,
Bloggat:  Johan Westerholm, Ett Hjärta Rött, Peter Johansson, HBT-sossen, Tokmoderaten
, från Michael Granstedt!
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om personligt, kultur, dikt, samhälle, politik,

En väg, en ide, en osäkerhet...

                                  Goddag du vän på promenad med blicken mot rakan fram. 

Du verkar moderat men illbattning då är.

                                       Vi hälsar på varann trots att vi varandras motsats är. 

Gående på samma väg men olika mål. 

En väg som ger sovande drömmar och vakna huvudvärk. 

          

           Stilla så händer något. En sång på vägen lockar fram de, 

som i dikena tagit skydd. 

En sång så vacker men en text som ingen kan tolka, 

men ger hopp om än rädsla. 

                             Så vi samtalar. Du försöker förklara att vi är ense då vi samma väg gå, 

men, de må se lika ut men är de samma. 

Vi går och samtalet haltar men gången är rytmisk.          

            Hallå ropar någon vid sidan, vad gör skillnad när ni sida vid sida gå på min väg. 

Vad gör skillnad när ni går i samma takt. 

Samtalet tystnar besvärat och funderingen tar vid. 

Har personen rätt.          

          Gången flyter inte längre på. Plötsligt så haltar en av de två. 

Allt är inte så självklart längre. 

En sträcker på sig medan den andra ändrar sin hållning, 

utan orsak, bara bristande självkänsla.          

         Så svänger vägen och en oro om kompassen tar vid. 

Den ena kollar i fickan efter kartan medan den andre lyfter fingret och

 känner var medgången blåser. 

Den kommer från höger med en bris från vänster.            

        Den ena går på den andra famlar i sin ficka och 

missar solen som tittar fram och lyser upp vägen. 

Åter så är det mörkt i en ficka och solen lyser inte mer

Ab, Ab2, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN, DN2, DN3, Exp, SVT, SR.
Mer hos Johan Westerholm.

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om personligt, kultur, dikt, 

Löv en höst i tidens tecken

Sakta så minste löven sin spänst och en vindpust tog med dem till backen där de sakta tappade den glans som fortfarande de bar med aktning. De som envisades sitta kvar tog regnskuren med sig. Det var klart. Grenen skulle bliva bar.

Allt har sin tid klockan har tolv timmar, 

men kör i tvåpass.

Löven låg på backen och visste när de tappade sin glans att de lade grunden för nya att växa till. Att deras fall gav mod till nya att ta vid. Vetskapen om att ingen hängde sig kvar och jävlades med de nya. Att få börja på bar gren.

Tiden går snabbt och vi hinner inte med. 

Den enda trygga är klockan som 

tickar i samma takt som igår, 

men tiden går snabbt

Så kommer våren, den isande vinden bryts plötsligt av en ljummen stråle som förs med. En tilltro till framtiden infinner sig och den bara grenen börjar sakta bukta av liv. Små, små löv som vill till. Visa up sig för världen kring dem.

Snart är gårdagen i morgon för vi hinner inte med, 

månaden går tiden rinner iväg. Kvar står vi och

Sakta så infinner sig kunskapen om att det stolta lövet inte bara ska vara vackert utan att tillsammans med sina kamrater har uppgifter att utföra. Allt från att skugga mig och dig till fortlevnaden. Ett arbete som bara finns

Så en dag blir det försent och det som var igår kommer också vara  i morgon 

och vi orkar inte med tiden rusande bry oss, en uppgiven själ tar vid

Så ståtar lövet med nya färger stolt sträcker det på sig och vindpusten tar tag i det och marken närmar sig. Året är gånget och nyttan är gjord. Ett par dagar på backen, sumera livet och ge näring och det som komma skall

Klockan ger oss tiden men vi tar den inte. 

Vi springer utan att se upp och plötsligt så är tiden förbi 

och likt en tom framtid irrar vi omkring 

ihop om en sak att bry sig om, en att hålla om

Tick tack tick tack och löven faller på hösten i en mening medan vi faller utan ha en mening med oss...

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om personligt, kultur, dikt,