Vem ska ersätta Reinfeldt och vem ska ersätta mig?...

...medan en del av
oss är tröttare

Man är uppskattad!...

Så är det en sådan där dag försenat elva kaffe och för tidig lunch... Kan inte bli bra och så läser jag i Aftonbladet att det börjar grubblas på vem som ska ta över efter Reinfeldt och den självklara frågan dyker då upp. Vem ska ta över efter mig och varför skrivs det inte om det. En avgörande fråga för det politiska klimatet i Sverige. Möjligen Europa men resten av världen vågar jag inte uttala mig om...

            Vem tar vem och varför? Reinfeldt är trött och jag är också trött på Reinfeldt. Känns skönt att ha något gemensamt med statsministern trots att vi inte tillhör samma lag. Det visar på en storhet från mig och utifrån detta så blir min roll i Sverige viktig. Jag vet att få vet om det men plocka bort kossan och båset blir tomt...

             Nu var jämförelsen med en ko kanske inte så relevant men tänk er ett apberg utan apor... En fundering sittande på apberget skådande ner på er som glor. Får man hylla sig själv så okritiskt som jag gör? Självklart när ärendet är så relevant för samtidsdebatten och jag är så bra.

Så vem ersätter mig och vem ersätter Reinfeldt? 

En sak är klar, att Reinfeldt är enklare än mig att ersätta!

Media: Exp, Ab 1, 2, Expr, SvD 1, 2, HD, GP
Bloggat: Mer om Reinfeldt än mig, men får länk ändå: Martin Moberg, Roger Jönsson, Peter Johansson och sedan de som inte ser min storhet: Thomas Böhlmark bland annat
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ego, personligt, Peter Högberg, Fredrik Reinfeldt,

Det hänger på håret och glöm inte tubsockan

Jag har det och Fredrik Reinfeldt har det. Klarat schampovalet som gör oss så populära. Anders Borg verkar också klarat det hela men Juholt, Fridolin... Det är frågan?

         Att leva i mellanhårets land verkar vara svårt och får konsekvenser. Antingen ska man ta steget fullt ut och schamponera sig till snaggat eller rakat som Reinfeldt och jag eller låta fallet växa likt Borg. Ja att utseendet har betydelse inom politiken är vi ense om och en sådan stilikon som Kim-Jong Il nu lämnat oss för ett liv... Ja vad den diktatoriska modeikonen hamnar vet bara någon annan?

        Men vi ser att alla stora politiska ledare har yttre attribut som tilltalar se bara på min blanka hjässa som lockar allehanda... Och sist men inte minst jag och Fredrik Reinfeldt är kostnadseffektiva.

         Så ska man val vinna så måste man tänka på byxlängden, tubsockor och huvudbehåring. Inget annat betyder något....

Media: Ab, Ab2, Exp, Exp2, DN, SvD, SvD2, SVT, SR, GP, GP2.
En annan som inte klarat schampovalet kladdar också idag.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om mode, hårvård, personligt, schampo, Balsam, Håkan Juholt, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Peter Högberg,

Socialdemokraterna: Det är väljarnas fel och sitter vi bara stilla så vänder det....

Städar vi undan de som tycker,
eller dammsuger vi till oss kunskaper?

Stödet för (S) är rekordlågt men det gör inget för det är fel på väljarna eller så stämmer inte siffrorna. Egentligen så har vi närmare 40 procent.  Så ser den mentala bilden ut för många av min partikamrater. Allehanda ursäkter sökes och trots att vi sedan 2006 suttit i opposition har det i medlemmars ögon bara varit en tillfällig dip som kan förklaras med affärer och borgerlig press. Men det håller inte längre.


        Men på ett sätt stämmer 40 procent eller mer. Så ser det ut när man i värderingarna kollar var folk står politiskt. Så en majoritet delar de socialdemokratiska värderingarna. Moderaterna ser de och försöker skriva om historien så att de ska ta över ägandet av värderingarna. Men vi lyfter inte trots att våra grundvärderingar finns i folksjälen.


         När man då försöker finna ett svar på varför och ställa frågan om vi inte går i takt med tiden så kastas det skit på en. Att ifråga gamla sanningar är som partiprogrammet var bibeln och kring den så vaktar de socialdemokratiska fundamentalisterna. De som minns svunna storhetstider och kan inte förstå att det finns en värld av möjligheter. Möjligheter till utveckling. 


         Jag är en dammsugare som suger i mig av omgivningarna. Far runt på kurser och konferenser och lyssnar på allt från fritidsforskare till de främsta företagsledarna. Lyssnar på facken, personal, brukare och elever. Söker svaren på deras utmaningar. Bilden är att socialdemokratin inte är utdömd utan tvärtom högst aktuell. Men det socialdemokratiska partiet dagar är inte lika solklara. Klarar vi inte att ställa om och möta utmningarna med framtida lösningar så är vi körda. Lyssnde igår på Behrang Miri (Rörelsen Gatans Röst och Ansikte) som visade att man genom rappen kunde få unga att ta del av samhällskunskapen, historia och svenska. Inte med kateder och kvarsittning. Hur Peter Larsson på Sveriges ingenjörer pratar om vikten av leken. Hur skolan måste utvecklas så att de unga behåller sin kreativitet och inte trubbas av. Bilder av hur arbetarklassens unga kan få en skola som ger dem verktygen att ta sig fram i livet.


        Vi tappar kärntrupper, vi når inte nya, Vi uppmanade till klassresan men tar inte hand om dem som gör resan. Hur ser vi till att nästa generation också ska kunna göra sina resor. Vilka resor är det som kommer vara framtidens resor, mentalt, fysisk och geografiskt. Nu fortsätter jag med att dammsuga in kunskaper innan jag tar fram den riktiga dammsugaren för att ta bort skiten så jag kan se klart.


        Och som avslutning så kan inte socialdemokraternas största hot vara en ny ledare i Vänsterpartiet. Det är en dålig uräökt för att inte ta i våra problem. Vänstern växer inte. Moderaterna växer, Miljöpartiet växer. Vad beror det på?


Media: Exp, Exp2, Ab, Ab2, SvD, 
Bloggat: Johan Westerholm och Jonas Morian, Peter Strobl och Thomas Böhlmark på ämnet
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om personligt, krönika, Peter Högberg, Socialdemokraterna, kultur, litteratur, Nystart,

Från bilstöld till politiken. Trångsund via Sundbyberg till Vimmerby

Jag sökte på den krokiga vägen

Det var en disig kväll. Jakten på snabba pengar drev mig ut på gränsen. Just denna kväll så passerades gränsen. Jag var på Stockholms baksida, Sundbyberg. Med "kompisar" skulle en bil tas, plockas sönder, delar säljas. Här började min resa till där jag är idag. En resa som ger mig perspektiv på min politiska utveckling.

       Jag bodde hemma med min far som hade ett kärlek till flaskan som tog allt mer av vår tid och ekonomi. Jag behövde pengar lånade av polarna gick till en viss gräns och som ni vet "den som är satt i skuld är inte fri". Jag var inte fri. Allt mer så bands jag till grupper som jag egentligen inte ville vara med, men de var tuffa och jag fick en position. Jag blev någon. En sak som var så bra med mig var min feghet. När de andra rökte på så tittade jag på. Idag är jag stolt över min feghet, det var jag inte då. Då ville jag så gärna prova cannabis, men samtidigt fanns en rädsla att jag skulle gilla det och bli fast. Såg hur en del vänner sjönk i träsket. Någon form av medvetenhet fanns hos mig...

          Men samtidigt så sökte vi förebilder. När fritidsgården var stängt så drog jag mig ner mot centrum där de andra hängde. Jag fan en trygghet på gården men öppentiderna var inte efter mina behov utan ur fackliga avtal.  Sökte kontakt med knarkarna som fanns där på torget. Då var Stockholm värst i Sverige, Huddinge värst i Stockholm och Trångsund där jag bodde värst i Huddinge. Vi både på det värsta stället med de farligaste knarkarna och de var mina vänner... I brist på "goda" förebilder så tog jag dem.

        Men så kom den där kvällen då jag bestämde mig för att följa med gänget och ta den där bilen. En kväll som blev en förändring. Inte den jag trodde eller hoppats på. Utan en bättre. Tog oss till andra sidan stan för att inte bli igenkända. Ett ställe där vi skulle vara säkra. Men vi var amatörer. De andra vana biltjuvar men så denna kväll när jag är med så blir det fel. En bil på baksidan av en idrottshall. Så klantigt att inte ta reda på att kvällens träning slutade minuten efter vi lämnat platsen. Inget försprång snart så kom de första blåljusen. För vart kvarter som vi körde så blev de blåa ljusen starkare och fler. Så kom den där korsningen i Enskede. Korsningen där färden tog slut. Om ni ska vara med och sno en bil se till att den har fyra dörrar. Våran hade två... För där satt jag i baksätet och och måste ut innan polisen tog mig. Det försprång som killarna i framsätet hade var som borta när vi lyckades få ner framsättet och kravla oss ur. Lätt snubblande sprang jag och sprang. Kände hur polisen som var efter mig andades. Vågade inte se mig om i oro att tappa fart. Men så runt hörnet så stod det där. Planket på över två meter. Till skillnad mot film så kan man inte flyga över det, i alla fall inte jag. Lagens långa arm tog mig och med handklovar fördes jag till Kronobergshäktet. Jag var nu en tjuv i förvar.

        Idag tackar jag polisen som med sin långa arm fångade mig framför ett plank i Enskede. För då kom ändringen. Min feghet räddade mig åter. Jag var för feg för att skvallra men de var ingen som trodde på det. De trodde att jag var en goltupp, men bilden var mer stämmande med en liten kyckling som irrade omkring. För att backa bandet lite så hade jag ett par månader innan kvällen i Sundbyberg blivit medlem i SSU. Hade varit på något möte och blivit mottagen som Peter Högberg. De visste inget om min historia och jag kunde börja en resa på att vara mig själv. Men åter till veckorna efter natten på Kronobergshäktet. Jag var inte längre välkommen tillbaka. En goltupp (även om det inte var sant) skulle man bara spöa. Jag var tvungen att finna nya vägar både bildligt och bokstavligt. Att gå till busshållplatsen nere vid centrum var ingen möjlighet för mig. Genom skogen till en annan hållplats efter centrum för att ta mig till SSU.

        Här började resan som tog mig till maktens lokaler. En resa som gick via två folkhögskolor som gav mig modet att tro på mig själv som den jag var. En resa som gjorde att jag fann de förebilder som jag så väl behövde. Att förstå att jag även kunde vara min egen förebild. Resan var inte rak utan krokig och många gånger så undrade jag om jag var på rätt väg. För med den resa som jag startat följde ansvar och de kunde vara jobbigt. Att inte vara fri. Om jag nu var så fri på torget i Trångsund med galna knarkare omkring mig..

         Om denna resa inledde jag idag en konferens kring unga och politiker. Jag blottade mig själv och på ett sätt så är det i den processen som jag finner nya vägar till politiken. Jag har skrivit om min klassresa. Från en förortsunge till en välmående medelklass med position i maktens boning i form av landstingsstyrelse och kommunstyrelse. Att gjort den geografiska resan där jag lämnade min barndom. Allt som allt så påverkar detta även hur jag ser på politiken. Sakta så kommer det nya tankar kring hur vi ska gå vidare med politiken. Hur vi ska bli attraktiva. Hur jag ser på unga och kadaverdisciplin och mer poliser inte är lösningar på sikt. Hur fångar vi de unga som inte kan leva i boxen som vi så gärna ställer fram. Antingen så kväver vi dem eller så flyr de. Jag var i zonen. Fritidsgården var en kanal för mig. Men SSU blev stället som lät mig vara utanför boxen utan att låta mig tappa taget. Vidare till folkbildningen som gav mig verktygen att ta in kunskap.

När man skådar bakåt och gör det rätt så finner man vägen framåt. 

Skådar man fel så fastnar man.

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om personligt, krönika, Peter Högberg, Socialdemokraterna, kultur, litteratur, Nystart,

Mitt liv kan ge svar för Socialdemokraterna

Bit för bit så läggs mitt livs pussel
och bilden klarnar

för knappt en månad sedan skrev jag om att jag funnit det klasslösa samhället.. Det var inte sant för pusselbitar saknades. Åter så var det kulturen och litteraturen som gav mig svar. Jag kände att min splittrande blid av mig själv åter fick en bit på plats. 


          "Klassresan var inte enkel för mig. Och ikväll så kom svaret. Resan gör att man lämnar en klass men kommer inte till en annan utan blir stående däremellan. Visst kan vi bo i de välmåendes områden. Visst kan vi ha de materiella prylarna och finnas i salongerna. Men är vi med eller ej. En del ser fördelen med att leva emellan klasserna och kunna skåda de bästa ur båda världar medan en del fumlar och kan inte finna sin roll." Så skrev jag för en månad sedan. Men en bit fattades och idag så kom den på plats.


          När jag lämnat arbetarklassen i Stockholsmsförorten och förflyttade  mitt liv till Vimmerby och fick en ledande position i kommunen så lämnade jag inte bara arbetarklassen utan också min geografi. Men som jag lämnade min klass så kom jag inte till en ny. Likt jag lämnade Stockholm men blev inte Vimmerbybo utan den inflytande. På besök i huvudstaden var jag inte stockholmare igen. Åter så stod jag mellan två städer, två delar av landet som för varandra men samtidigt en oförståelse för varandras behov. Kunde jag vara en länk eller bara en förrädare på två ställen utan att känna tillit. Om jag likt klassresan vände det till den utomstående betraktaren som sanningar kunde säga. En person som kunde få förtroende i båda landsändar? 


         Den som satte mig på dagens spår var författardebutanten Tomas Bannerhed som rest från den småländska myllan till huvudstaden för att finna livet. Min resa var tvärtom. Med litteraturen som vägledare så bygger jag pusslet om mitt liv. Får förklaringar till vem jag är och varför. Jag finner mig själv och en förvirring byts mot en sakta grundad stolthet. En självkänsla växer fram som jag inte för ett par år sedan trodde var möjlig. Jag var kaxig tog plats men under utan så fanns de ständiga grubblerierna kring vem jag var som person. Jag hade svårt att förlika sig med mig själv utan sökte hela tiden bilder av andra att kopiera. Ja jag är inte klar med mig utan fortfarande söker jag och ibland kan andra ta vid men sakta så börjar jag efter fyrtio levnadsår sakta stå på egna ben. Våga göra egna slutsatser som jag kan stå för. Våga visa min nakenhet i mitt frågande efter vad som kan vara sant och falskt.


           Så mellan orter och klasser finner jag mitt liv. Om jag inte ser möjligheterna med detta så kommer jag brytas ner. Det är inte en självklarhet utan ett ifrågasättande av en världsbild. Var din uppväxt trogen, var din klass trogen. Men det var gårdagen. Samtiden står för det klasslösa.  


           Det ställer till det för en arbetarklass som söker stödet hos de som idag finns mellan klasser. Söker stöd med retorik som vi inte känner når oss. Söker stöd för politik som inte ger mig stöd i landet mellan städerna som finns i mitt hjärta.  Här finns röstsplittringen. För vi är inte hela människor som vi var förr. En arbetargrabb från Trångsund. Alla grannar var arbetare, även rörkrökaren med eget företag. Bajen  och sossarna var det som gällde. Livet var enkelt. Allt var enkelt svart elle vit, gråskalan minimal. Idag en global gråskala som man flyter omkring på. Glider från höger till vänster, upp till ner färgar och den med regnbågens alla färger. Partierna fastnar i brottstycken på denna färd över skalan. inget består utan allt är en rörelse. Den som finner rörelsens rytmik finner också väljarna. 

Bajen sökte sin själ, sossarna sökte sin själ och jag fann sakta min själ. 
Livet gick vidare...

Media: Exp, Exp2, SVT.

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om personligt, krönika, Peter Högberg, Socialdemokraterna, kultur, litteratur, Nystart,

Har jag funnit det klasslösa samhället?

En bit fick färg, men många
är fortfarande gråa

Klassresa innebär inte att man kommer till en ny klass utan att man lämnar en och fastnar emellan. Det blev klart för mig efter kvällen och en pusselbit över mitt liv fick färg när jag lyssnade på författaren Kjell Johansson på Astrid Lindgrens Näs. Är det så att vi funnit det klasslösa samhället? Inte som Marx vill utan som det blev...

       Klassresan var inte enkel för mig. Och ikväll så kom svaret. Resan gör att man lämnar en klass men kommer inte till en annan utan blir stående däremellan. Visst kan vi bo i de välmåendes områden. Visst kan vi ha de materiella prylarna och finnas i salongerna. Men är vi med eller ej. En del ser fördelen med att leva emellan klasserna och kunna skåda de bästa ur båda världar medan en del fumlar och kan inte finna sin roll.

       Jag har gjort resan. Från skilsmässobarn med fader som tog till flaskan till villa, fru,barn, husdjur och en röd Volvo kombi. En produkt av de bästa och de sämsta den socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten gjort. Men med resan så har jag haft svårt att finna min roll. Trots en kaxig attityd och möjligen en liten besserwisser i mig så har jag försökt skaffa mig en position. En bekräftelsetorsk. Allt utifrån att som ung inte fått bekräftelsen hemifrån. 

     Så är slutsatsen att jag kommit till det klasslösa samhället eller i alla fall tillståndet? Är det så att de vi kallar medelklassen är just en stor del individer som lever mellan klasser och är osäkra på sin roll i samhället? Vissa av oss klarar det och ser möjligheterna med att leva mellan klasserna och kan båda utvecklas som individ och göra karriär. Kvällens författare var ett exempel på detta. Medan andra söker som vilsna själar och med olika attribut försöker köpa sig en klass. Personligen finns jag någonstans mitt i denna grupp. Jag kan i vissa sammanhang känna mig hemma för att nästa dag finna en osäkerhet. Bloggandet är ett ställe som jag känner mig relativt trygg med, men så fort jag närmar mig ett ämne som jag inte kan eller är osäker på vad jag tycker är trycket på publiceringsknappen jobbigt... Det gör också att jag vill ta kritik men har svårt för det. Likaledes så misstror jag positiv kritik och undrar om jag faktiskt gör nått bra eller om de bara ska vara "snälla"?

Så denna nobeldag gav mig lite mer om mig och mitt liv. 

Det visar på hur viktig kulturen och litteraturen är. 

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om personligt, krönika, Peter Högberg, Socialdemokraterna, kultur, litteratur,

Min röst till Sverigedemokraterna

Då Johan Westerholm tror att skönsång kan skrämma Sverigedemokrater vågar jag inte göra annat än att följa efter. Men det är också ett sätt att visa att jag inte delar de åsikter och värderingar som Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna står för.

               Då Jimmy Åkesson  och Sverigedemokraterna säkert redan har min bild kan han också få röstprov i form en en klassiker i politiker sammanhang. Ja, bilden följer med och det är jag som ser ut som ett skinheads...



          Att kalla sig demokratisk och sedan fotografera alla som inte delar ens åsikter visar på en brist. Vill minnas att sist jag blev plåtat på detta sätt var av en nazist...

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sverigedemokraterna, Peter Högberg, Jimmy Åkesson

100 dagar och nu vill vi ha svar!

På fredag, tyvärr efter jag lämnat Almedalen, så kommer Håkan Juholt hålla sitt tal. Har jag tur så har jag kommit så nära fastlandet att jag har täckning och kan höra talet på nätet. Men vad ska Juholt säga.

            Ylva Johansson ansluter till oss som ställer krav på partiledningen efter hundra dagar. Självklart har hon en egen agenda att bli vald till ordförande i (S)-kvinnor. De punkter som hon lyfter är bra och inget fel med det. Så att Håkan Juholt bör ta till sig av debattartikeln och gärna baka in svar i talet i Almedalen. För talet i Almedalen måste var nytt. Han kan inte hålla linjetalet från kongressen i mars, då han blev vald. Juholt kan inte hålla de tal som han haft under sina resor i landet efter han blivit vald. Det måste vara ett tal som ger svar, inte mer frågetecken.

            Under veckan hoppas jag på att socialdemokraterna presenterar mer politik. Inte popcorn utan konkreta löften som följs upp i höstens budgetmotion. Visar på att vi är ett tydligt alternativ. Att Håkan Juholt fortsätter bygga politik på de tre begrepp han under våren berättat. Att klä dessa i konkret socialdemokratisk politik.

           Men under veckan måste också Håkan Juholt ge besked om hur arbetet med ett nytt partiprogram ska se ut. En arbetsordning, kalendarium måste till. Carin Jämtin måste visa att hon som partisekreterare vill förändra, förnya partiorganisationen. Hundra dagar är gångna och svaren är än inte presenterade. Nästa vecka är det fler än jag som vill se dem.

           Håkan Juholt har under sina första hundra dagar gjort ett piggt intryck och helt klart ställt till det för moderatledaren Fredrik Reinfeldt. Men det räcker inte för att vinna valet 2014. Vi ska vinna valet på våra egna meriter och vårt partiprogram som med tydlighet visar på hur vi vill forma ett samhälle för 2000-talet.

          Jag vill att vi ska vara löntagarnas självklara parti. Men också företagarnas. Det är en utmaning och det är inte ett motsats förhållande. Vi ska bygga en politik för tillväxt men den ska vara baserad i ett hållbart samhälle som ser klimatet och miljön som möjligheter, inte hot mot våran livsstil. Att samhället där alla har sin roll för utvecklingen. Att vi ser varje individ som den viktiga person den verkligen är. För om vi gör det så stärker vi sammanhållningen och med det så går samhället framåt.

       Så Håkan Juholt du ska under veckan peka på politiken och Carin Jämtin du ska visa organisationen vägen så att politiken kan förverkligas.

100 dagar är gångna och vi tyar inte längre...

Media: DN, DN2, SvD, Ab,
Bloggat: Peter Johansson, Thomas Böhlmark, Martin Moberg på ämnet
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Håkan Juholt, Carin Jämtin, Peter Högberg, Vimmerby, 100 dagar

Tiden finns inte för mig eller mitt parti...

Dagen efter fullmäktige. Det känns inte tomt utan lättande att det är över. Det första halvåret på denna politiska period är över. Känns inte alls som jag längtar till höstterminen ska börja. Men det är bara dagen efter.


          Men nu är det mindre än en vecka kvar till Almedalen. Om precis en vecka sitter jag på färjan med en kall öl och en macka knapprande på datorn eller pratande skit med andra på väg över. Kommer jag fortfarande vara besviken på mitt parti. Besviken på flera plan.

         Det ljusa är arbetet som sker kring sjukförsäkringen och heder åt Tomas Eneroth för sitt idoga arbete för de sjuka. Annars så är det mest  popcorn. Även om en del likt Libyen ramlar rätt så känner jag inte att det finns en linje. Allt från pensioner till IT-Titti famlar förbi och inget fastnar och blir bestående. Lokalt famlar partiet efter att oppositionsrådet fått gå efter förlorat en förtroendeomrösting och igår inte fick ansvarsfrihet i fullmäktige. Men inte bara där famlar det. Enskilda som lägger förslag direkt i fullmäktige och en ett framarbetat program som fastnat i en låda eller om det åkt i papperskorgen. Jag vet inte. Men det är lika som på riksplanet. Håkan Juholt som ordförande i programkommissionen har inte ens kunnat presentera några namn. Carin Jämtin har dock kommit ett steg längre och presenterat namn men sedan... Leif Pagrotsky ska leda en skattegrupp men vi vet inget om det... Stefan Holm ska leda en grupp för barnfattigdomen och...

         Partiet lider och har problem. Siffrorna må gå upp och jag beklagar det för risken att krismedvetenheten sjunker och en gråa vardagen, som förlorat två val på riksplanet och alla sedan 70-talet lokalt, tar vid.


          Ja, jag är bitter och känner mig trött. Givit så många år och offrat så mycket för ett parti som jag känner så mycket för. Ett parti som med ungdomsförbundet räddade mig från den kriminella banan. Givit mig vänner och också min familj. Äventyr i Afrika och erfarenheter som leder mig vidare i livet. Men nu känner jag mig nära en skilsmässa.

         Vill de ledande medlemmarna ha fler medlemmar. Vad finns det att rekrytera till? Frågan är befogad och den hörs bland medlemmar. Ja Håkan Juholt och Carin Jämtin det är en uppförsbacke som ni har framför er. Men om ni inom en vecka visar på att ni vill upp till toppen så finns det krafter som kommer ge er hundra procent, men för var dag som går minskar antalet och de som är kvar kommer orka ge allt mindre. Partiet kommer inte nå toppen.

         Om Socialdemokraterna når toppen är det inte värst för medlemmarna utan för de arbetslösa, sjuka och alla andra som tror på den samhällsmodell som vi format. Den modell som gjort att vi är en av de främsta länderna i världen. Att vi med våra nio miljoner invånare presenterar toppresultat i allehanda grenar från idrott till sjukvård. Allt detta kan gå förlorat om inte Socialdemokraterna tar tag i sig och åter tar fram ledartröjan. Backen är framför oss och på toppen väntar framtiden. Ta den det är möjligt men tiden rinner iväg och snart är det över. Inte bara för mig utan för mitt parti också...

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Håkan Juholt, Carin Jämtin, Peter Högberg, Vimmerby,

Baksmällan...

Ett Sverige med baksmälla vaknar i dag. Många festade igår och släppte alla vardagens bekymmer. Men så vaknar man upptäcker att man har något i huvudet då vakuum inte kan göra ont. I Vimmerby stänker regnet ner.

           Men det finns även en politisk baksmälla som jag lider av och med ett möte kvar på säsongen, budgetfullmäktige på måndag. Sedan måste jag hålla mig borta från vardagens politiska verklighet. Jag är som flera av mina läsare är medvetna av inte säker på att jag vill komma tillbaka till hösten. Eftergårdagens middag med vänner och natten som följde och vi samtalade inte om de problem som finns lokalt utan lyfte till att prata om andra frågor och jag gillade det. Det gjorde att jag fick med mig något hem.

         Så det blir en dagen efter bloggning. Något tung i huvudet och regnet utanför fönstret ger mig min sinnesstämning.

        Från gårdagen så fastnade vi i en diskussion kring lärarna och deras roll och kunskap. Det var en brytning mellan pedagogiken och ämneskunskapen. Jag tror nämligen att ämneskunskapen kan var överskattat på pedagogikens bekostnad. Jag jämför med en fotbollstränare som inte är bäst på fotboll men otroligt duktig på att få andra kunna behandla bollen. Så för ska skolan ge eleverna förutsättningarna att kunna ta till sig kunskap. Det spelar ingen roll hur många poäng en lärare kan ha i ett ämne om han/hon inte har en endaste förutsättning att lära ut. För mig måste en grund för lärande läggas i botten och sedan så kan ämneskunskapen fyllas på med åren. Här brister skolan som inte ser den enskilde eleven och ger denne förutsättningarna att lära sig på sina villkor. Vidare är jag ingen fan av att man går direkt från gymnasiet till lärarutbildningen. Jag har en bestämd tro att man behöver ett par av liv emellan dessa utbildningar. En del som måste in mer på skolan är att förstå att det finns specialister ute i samhället. Att skolan inte är världens allt utan en del av omvärlden. Med denna attitydförändring skulle skolan lyfta och eleverna kunna sätta sin kunskap i ett sammanhäng och med det få en ökad förståelse.
 

        Så ett par rader blev det idag så här dagen efter gårdagen, midsommar, Sveriges nationaldag... Jag vet fortfarande inte vad jag gör till hösten men skrivandet och tänkandet vill jag fortsätta med. Jag vill vara obekväm för att få andra att tänka till. Att vi bryter invanda mönster för att finna det nya för framtiden.

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, Sverige, nationaldagen, Peter Högberg, personligt, krönika,

Glöm inte snapsen....

Med för mycket blir det dimmigt...

Midsommar, denna högtid som är det Svenskaste som finns. Folkets nationaldag där festen och familjen står i centrum. En dag där vi låter barnet i oss komma fram när vi kvackar kring en lövad stång. Så en det blir en liten krönika innan festen tar vid...

       Men allt är inte sol och sång denna dag. Jag minns min ungdom med alkoholiserad pappa och ingen familj att vara med. För mig var midsommar under många år en dag att leva sig igenom. Sedan när man själv skulle till och börja festa så var det mest spya vinner och när jag ser tillbaka så har jag svårt att finna fina minnen av denna nationaldag.

        Men det gör att jag nu vill att min son ska få bättre midsommrar än jag. Traditionen är att starta på Astrid Lindgrens Värld där han med sina arbetskamrater firar så det står härliga till. Tänk när han var mindre få dansa kring stången med både Pippi och Emil. Så de midsommrar som jag minns är från mitt vuxna liv. De minnen från ungdomen handlar om fylla nedspydda kläder och veckolång baksmälla.

         Känner att det är lätt när man som jag lever Svenssonliv att glömma alla som inte gör det av ena eller andra anledningen. För min del så drömde jag två saker. Antingen Svenssonliv eller ekonomisk oberoende på en söderhavsö. Det blev Svenssonliv och jag känner mig tillfreds med det. Sittande på min baksida ute med tårna i vädret bloggande om våra vanor och ovanor.

          Måste säga att mitt liv artade sig hyfsat och att jag lyckades ta mig från botten till en topp. Så snart lämnar jag datorn för att bege mig till Astrid Lindgrens värld för lunch och firande kring stången. Tja, själv blir jag sittande i skuggan med min värkande operationssår... Till kvällen hem till vänner och sill och snaps. Måste dock hålla mig till fyror då sexor blir för tunga för mig att lyfta. Men desto fler får det då bli... Så med snapsen i näven tänk en tanke på de som inte har lika roligt som du och jag idag. De finns och är många. Vi ska inte sluta ha roligt men efter midsommar måste vi börja arbetet med att se till att till nästa midsommar fler kan deltaga i gemenskapen och ha lika trevligt som du och jag.

GLAD MIDSOMMAR önskar jag alla mina läsare och kvack kvack på er...

Media: Ab, Ab2, SvD, Exp, DN, DN2.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, Sverige, nationaldagen, Peter Högberg, personligt, krönika,

En bloggning ni inte bör läsa... Och regnet faller...

Söndag i Vimmerby. Sitter i soffan, regnet faller och jag är gnällig efter operationen. Kan som man leva länge på denna gnällighet. Men siffrorna visar på att vi är över 35 procent igen och moderaterna under trettio... Men min bloggning blir en kräkbloggning och funderingar om ett annat liv.

            Känner en trötthet som inte bara har med ombyggnaden av köket, operationen och regnet. Det är en politisk trötthet. Det finns en del av mig som skriker på sommarlov och en annan som skriker att nu får det faktiskt hända nått. Jag har tidigare varit inne på min egen roll i politiken och närmare ett svar är jag inte. När posten kom i fredags och fullmäktigehandlingarna låg där. Fyrtio punkter ska klubbas nästa måndag och avhandlas på gruppmötet i morgonkväll. I huvudet så letar man orsaker till återbud. Så har inte hänt förr, utan jag har varit först på plats och sist från mötet. Är jag trött på politiken eller är det den lokala ankdammen som jag vill slippa undan? Har svårt att finna svar. Vet att skrivandet fortfarande känns kul och att få prata framtiden. Men det är en liten del av den primärkommunala vardagen. Den politiska vardagen är så grå denna vår och det känns inte som om jag kommer komma ur den.

          Om ett par veckor är det dags för årets politiska jippo, Almedalen och jag ska vara där, är det tänkt men idag så är jag inte så säker. Visst kul att träffa vänner men orkar jag eller är det bättre att sitta kvar i en solstol i Vimmerby och klippa lite gräs.Visst är det kul att träffa vänner och svinga en bägare eller två eller tre...

          Frågan är vad som skulle få tillbaka min glädje med politiken? Troligen en mer framtidssyftande debatt och kunna komma förbi denna gråa tramsande vardag som mycket går ut på vem som frågar chans på Sverigedemokraterna och inte. Så lämna frågan därhän och låt de sju politiska partierna nu prata och driva politik. Låt rävspelet läggas åt sidan.

           Rävspelet är nog en av de stora delarna till att jag är less på politiken. Vart ord man säger eller skriver påtalas att man bara säger eller skriver för att jag har en egen agenda. Att jag bara är en maktspelare som inte gör ett handtag utan att få personlig vinning. Alla år som jag offrat åt politiken. All den tid som familjen fått stå åt sidan eller följa med på möten och allt detta för den personliga vinningen. Missat en personlig karriär i det privata för att hanka sig fram i politiken.

       Det är dags att Håkan Juholt infriar sina löften om nystart. Det räcker inte med att vilja mer. Det måste kläs i handling. Det räcker inte att tillsätta arbetsgrupper utan de måste också givas handling. Jag skrev om det igår och tänker inte fylla i. Men ord är lätt och handling jobbigare... Visst siffrorna kliver uppåt men är det på grund av all ny politik eller bristen på politik från den sittande regeringen..

          Tja inte blev någon gladare av att läsa detta och om någon orkar till slutet så får i skylla er själva. Nu tar jag fart för att komma till svärmor på redig mat efter denna nödproviant som man får då man inget kök har...

Media: Exp, SvD, SvD2, DN, GP.
Bloggat: Anders Nilsson som känns i samma nivå som jag...
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Socialdemokraterna, Nystart, Almedalen, Håkan Juholt, Peter Högberg,

Kan Juholt eller Reinfeldt hjälpa?

Bloggtorka, politikertorka. Tja, det är mer än trädgården som går i torkans spår. Men trädgården kan jag vattna men frågan är hur jag gör med politiken och bloggandet? Ja, de två sista finner sig i en symbios som jag skulle vilja dela på.

       Kungen fortsätter vara kung, Nato gör som socialdemokraterna tänkt och ….Vad ska jag skriva om. Satt på landstingsfullmäktige och lyssnade på partikamrater som la ut texten och motståndarna som letade fel. Men jag funderade på att även jag beträdda talarstolen för att lägga ut texten om vår förträfflighet och motståndarnas illa dolda avundsjuka, men orken, glädjen infann sig inte och kom på mig själv med att ha tankarna på andra ställen. Ska kanske inte skriva det men ni som följt mig vet att jag nu är inne i en period där jag känner mig osäker på min framtid. Om jag ska fortsätta som förtroendevald? En av de äldre, kloka rutinerade förbjöd mig att sluta och pekade ut över församlingen och sa -kolla åldern, du är framtiden. Det värmde men gjorde inte mig säkrare utan tvivlet växte mer. För frågan är om jag kommer tilltalas av spelet? Även om jag framtiden kan få en ledande roll är det fortfarande ett spel, regler som ska spelas och det är där som jag tvekar.

          Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest öppna parti och frågan är om jag finns med eller om det verkligen blir ett öppet parti eller om det är ett spel för publiken utan att bjuda in dem på planen och låta dem ta bollen. Om vi öppnar partiet orkar vi gå vidare och stimulera den övriga politiken så att tisdagens sittande i fullmäktigeförsamlingen från nio till halv åtta blir ett minne för barnbarnen att berätta.

          En glädje kan jag i alla fall känna när medborgarna kommer fram och tackar för bra politik, men just nu känns det inte som det räcker. Nä nu gäller det att sommaren kommer och andning påbjudes. Andning av nytt syre som inte är fördunklat av kommun- eller landstingshus luft. Visst kan man känna sig låg när den politiska säsongen går mot sitt slut men så här tvivlande har jag hittills aldrig varit.

         En av anledningarna till mitt grubblande kan vara det som hänt i Vimmerby under våren med att vårt oppositonsråd tvingats av banan på grund av beslut han fattat. Bilden av blåsten på toppen blev tydlig och också ansvaret som åläggs en axlar. Jag har fått frågan om det är ok att nominera mig till uppdraget (Jag vet att man i mitt parti inte får skriva det här och jag nu försitter alla mina chanser, men det skiter jag i!) och jag har sagt ja men känner en tvekan och nästa vecka är det möte i min socialdemokratiska förening och då måste jag bestämt mig. Jag vet inte om jag har orken glädjen och det stöd som jag måste ha om det ska funka. Samtidigt så känner jag mig relativt trygg och tillfreds med rollen kring de kulturella frågorna kopplade ihop med folkbildningen. Men det är fortfarande skrivandet som jag känner ger mig utveckling. Ja, det blev lite sprida rader och frågan är om Juholt kan ge mig en hint om vad jag ska ta vägen?

        Ursäkta om det blir lite mycket självömkan men passar det inte så hoppa till nästa blogg...

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Peter Högberg, personligt, politik, Socialdemokraterna, Nystart, öppenhet,