Självklarheter…

Idag skriver Stefan Löfven på DN debatt om det som borde vara så självklart. Att en lärare ska få vara lärare, att en undersköterska ska få vara en undersköterska och att en läkare ska få vara en läkare… Det borde vara så självklart, men…

Staten genom sittande regeringar har på larmrapporter från medborgare och media lagt på allt mer administration på välfärdens verksamheter. Allt i en god tro för den enskilde medborgaren och för att personalen ska kunna ha ryggen fri om det går åt helvete. En kontroll där allt dokumenteras från blöjors vikt till sekunder i skolan. Att med kontroll och mätningar bygga bort de som inte fungerar. Vart efter nya politiker kommit till så har systemen byggts på utan att de gamla rensats undan och vi sitter nu med ett kontraproduktivt system där välfärdens personal inte får chansen att vara de specialister som de är

Stefan Löfvens artikel är bra men det finns ett par saker som jag saknar. Det handlar inte bara om mer resurser utan att ta ett större grepp om pappersifyllandet. Det är populärt att skrika på mindre administration, men någonstans så har den tillkommit för att behov funnits. Skälen kan vara bra eller dåliga. Vi måste därför ta ett samtal om vad vi som beställare, skattebetalare, beslutsfattare vill veta av verksamheten. Det är grunden till den ökade administrationen. Skattebetalarna vill veta vilken verksamhet som är bäst, att kunna jämföra. Vi politiker vill veta att vi får ut de vi vill ha för de medel som vi sätter in. När vi har andra utförare inblandade så känner vi en oro att vi tappar kontroll och så bygger vi på punkt efter punkt denna kontroll, administration. Så att minska är lätt att säga men vad kommer det innebära och kommer det finnas frågor som vi inte kommer kunna få svar på? Jag tror att det finns massor att göra. Jag tror vi måste, som Löfven skriver, lära oss att lita på professionen. Men också att vi blir tydligare med vad vi vill.

Några spridda tankar som ej är kvalitetsgranskande och ej heller fått rätt formulär ifyllt.  Ska också sägas att tankarna inte har administrerats efter rätt reglemente och policy från Socialstyrelsen. Max två tusen tecken blev något mer…

Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, samhälle, Socialdemokraterna, Stefan Löfven, skolan, vården, omsorgen, Välfärden,

100 procent stat eller vinstutdelning?

Är jag igen oense med mitt parti eller bara delar av det?

Vinst i välfärden är en fråga som ställer till det i tankevärlden. Kommuner kämpar varje år med att göra vinst. Devisen om att man ska ha ett överskott på 2 procent gentemot skatteintäkterna eller andra vägen bara budgetera för 98 procent. Men delar vi ut vinsten eller lägger vi den på hög. Det är kärnfrågan och den är vi inte ense om.

         Att ta ut vinsten eller inte är en kärnfråga kring alternativa utförare i vården. Grunden måste vara att skattepengarna ska verka för den enskildes behov och där är det nog ingen större skillnad på det politiska fältet. Men det på vägen som det skiljer mellan partiet och inom partier. Mitt parti har en kluvenhet kring hur vi ska hantera vinstfrågan. Visst känns det bekvämt att bara skrika på förbud och säga nej, men är det realistiskt utifrån vad vi är idag. För min del så är svaret nej. När vi tar makten 2014 så måste vi ta till oss den verklighet som samhället är. Det är inte 2000 utan 14 år senare.

         För samtidigt som vi numera bejakar privata utförare av välfärdstjänsterna och till och med tycker det är bra med flera aktörer som ger valmöjligheter för den enskilde så vill vi med andra handen ta bort en del av de som är en grund för privat företagande. Att kunna göra vinst. Så vi kan inte äta kakan och ha den kvar. Så vill Socialdemokraterna förbjuda vinstutdelning så är det lika med att till stora delar förbjuda privata inslag inom välfärden.

         Men detta gör inte att jag gillar läget när de stora internationella vårdbolagen för ut stora vinstmedel till skatteparadis. Jag blir där heligt förbannad gentemot dem och anser att de också förlorar själva på det då de inte rosar marknaden som de är så beroende av. Men förbud är inte rätt väg utan vi måste finna den där kloka medelvägen som gör att vi inte tömmer den offentliga kassakistan och inte hämnar de privata initiativ som vi släppt in. Det är här som utmaningen ligger. Att finna formen som utvecklar våra gemensamma välfärdstjänster med många aktörer som har individens utveckling för sina ögon. Att forma upphandling så att andra vinster än de rent ekonomiska kan väga över.

         Personligen så har jag gjort en resa från "Nej-förbuds vänster" till att gilla läget och se hur vi kan ta oss vidare. Måste säga att det inte är en lätt resa men den känns konstruktiv och gör att jag kan finna mig i samhället och se den som medborgarna ser den. Ser insändaren i dagens Vimmerby tidning ( än inte på nätet) där anhöriga beskriver sitt privata äldreboende och jag känner att där vill jag också bo på ålderns höst. 

          Så jag har gått från att vara dogmatisk nej-sägare till att bli en politisk tvivlare och samtidigt se tillbaka på arbetarrörelsens grund där vi gemensamt bildade privata (kooperativa) bolag som skulle ge oss den hjälp vi behövde för vi litade inte på stat och kommun som av borgarna styrdes...

Skriver även på SVTdebatt om frågan
Media: SVT, SvD, SvD2.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om privatisering, vården, omsorgen, Socialdemokraterna, politik, samhälle, vinst, vinstutdelning

Skattehöjningar och så lite privatiseringar

Plötsligt så var det något som fastande. Den rapport från Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) som vi idag kan ta del av i DN. Ett ord var det som fick mig att stanna upp. Privatisera.

Alltid detta privatiserande som en lösning på alla våra bekymmer. Jag är inte emot att vi använder privata aktörer inom välfärden som ett komplement, men att alltid tro att vi löser alla problem med privatiseringar och då särskilt ekonomiska gör mig lite orolig.


När det gäller finansieringen av den framtida välfärden väljer jag att citera vad Mona Sahlin sade när hon talade på Larmtorget i Kalmar

-Politik är inte bara att vilja utan också att välja. Jag väljer skola, jag väljer äldreomsorg, jag väljer sjukvård, jag väljer pensioner före skattesänkningar till de som redan har.

Det är här det skiljer  mellan det blåa och röda laget. Men det som gör frågan än mer intressant är hur det fungerar inom det blåa laget.  På det lokala planet för man ett samtal om att justera skatten och det är inte nedåt utan en höjning som de talas om.

Politikergruppen har gått igenom olika alternativ och funnit att inget av dem räcker till. Svaret kan bli en kombination av allt: fler arbetade timmar, ökad effektivitet, högre avgifter, mer privatisering och vissa skattehöjningar,

Så regeringen sänker skatten och på det sättet tar bort utrymme för ett bibehållande av vår gemensamma sektor och sedan höjer man skatten lokalt.  för en oinvigd kan det verka som ett nollsummespel men varken kommuner eller landsting har fördelningsverktyget. Det finns endast på nationell nivå och därav bygger den modell som nu får fortsätta med denna regering på en ökad segregation och att klyftor ökar inte minskar.

Andra på
Johan Westerholm och Peter Andersson och Peter ni vet han på det Röda berget. Mer läsning finner ni här: RödgGrön och NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Sveriges kommuner och landsting, skl, Skatter, Välfärden, pensinärer, skolan, vården, omsorgen, Äldreomsorg, klasskillnader,