Bokrecension: Inifrån och utifrån, 2 böcker om Greklands kris

Två böcker om Grekland. Två böcker skrivna av kvinnor. Två böcker som har ett mer vänsterparti, utan att hylla. Två böcker som varvar Wall street med den vanliga arbetande greken. Två böcker som komplimenterar varandra. Jag hörde dem på bokmässan i ett kort samtal som jag ville ha mer av. Nu har jag läst dem och fler bör göra det.

Jag har nu läst Alexandra Pascalidou ”Kaos: Ett grekiskt krislexikon” och Kaja Ekis Ekman ”Skulden: Eurokrisen sett från Aten”. Två böcker som ger en bra bild av krisen handlar om. Två böcker som tar död på alla de fördomar som finns i den västerländska debatten. Allt om tidiga pensioner, lata greker och korta arbetsdagar. Två böcker som följer grekerna i sin vardag. Allt från uteliggaren till de välbeställda damerna som sipprar på sina drinkar vid poolkanten. Varvat med det så följer vi världshändelserna och den politiska utvecklingen som sker. Vi ser hur den inhemska politiken gör vad som dem förmår för att klara villkoren från Trojkan. Trojkan bestående av ECB, IMF och EU-kommissionen de som leder vad som ska ske. Det är en bild av att man inte vet vad som ska göras. En

bild av att det är svårt att se en ljusning. Hur det finns en ilska mot övriga Europa och samtidigt som man påpekar att man är just Europas vagga.

Böckerna går sida vid sida och det är nästan som om man kan tro att de varit på samma platser samtidigt. Men medan Alexandra Pascalidou ser frågan inifrån så ser Kajsa Ekis Ekman den utifrån. Medan Pascalidou speglar krisen mer med känslor och inlevelse så har Ekis Ekman tagit den mer utifrån perspektivet och mycket mer fakta betonat, utan att för den delen bli tung att läsa. Vi ser exempel på hur Pascalidou kommer in under ytan medan Ekis Ekman förblir en utanför. Det skadar inte berättelsen utan tvärtom ger ett ytterligare perspektiv som förstärker böckerna gemensamt.

Jag tror det är viktigt att läsa båda böckerna och att det finns en fördel att börja med Kajsa Ekis Ekman. Hon ger en mer kunskapsskapande bild som är bra att ha med sig in i Alexandras Pascalidous bok. Medan det i Ekis Ekmans bok finns en tendens att ”tycka synd om” så är Pascalidous bok en kärlek till greken som en snyting för deras beteende. En snyting som hon kan dela ut som folkkär grek.

Båda har ett lätt språk men som jag var inne på så är Alexandra Pascalidous bok mer lättläst då den mer ger känslorna från Grekland medan Kajsa Ekis Ekman är den som fyller oss med fakta. Det är intressant att det är två kvinnor som ger oss fakta och känsla av den grekiska krisen. Något som varit vikt åt oss män. Eller de kvinnor som tidigare släppts fram fått ta männens språk och även syn på många av de konflikter som drabbat världen. Undantaget då de hållit sig till det rent humanitära. Att blanda det ekonomiska med det humanitära är en av styrkorna i båda böckerna. Att lätta upp både ekonomin men också de tunga porträtten av vardagen gör att man orkar igenom båda böckerna.

Så avslutningen är att det är två böcker som man bör läsa. Jag kommer återkomma kring Gyllene Gryning den nazistiska rörelsen som gör framsteg. Men vad som är myter och verklighet kommer jag återkomma till en sak är säker de är inga trevliga personer…

Media mm: Svensson,  SVD, GP, AB, Fria, Kulturen1, 2, DN, Frivärld, Lindén, Arbetaren,Uhanna, Micke Gustafsson, Sydsvenskan, Hogrelius, NSD, TCO-tidningen,AnnochJohan, NT, ST,
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik samhälle, Bokmässan, Alexandra Pascalidou, Kajsa Ekis Ekman, Grekland,

Grekland, bilder, Juholt allt på bokmässan

Bokmässan… Ett myller och jag finner inte vad jag söker eller är det så att jag finner allt för mycket. Upptäcker snabbt att ett par timmar är alldeles för lite för att få ett grepp och detta kulturens Almedalen.

Efter att nosat på Bokmässan så är bilden att Almedalen är så mainstream. Här är spännvidden så bred att mässan väggar inte räcker till. Från de multikommersiella bokförlagen till den hemmasnickrade montern. Kändisar med glada amatörer. En första bild är att det är mycket mer folkligt att besöka bokmässan än Almedalen. Ta bara rubriken Rumänska böcker utgivna i Sverige sida vid sida med Jonas Gardell och de stora förlagen. Kanske jag missade något när jag rusade förbi utan att ta notis om vad de skrev om. Ett land som ändå är politiskt intressant med en stark nationalism.

Jag går vidare och överallt står författare och andra personer på olika scener och ger sin syn på världen, kulturen eller bara marknadsför sin egen bok.

Utan att skämmas för mina fördomar så ser jag kulturkvinnorna och bibliotekarierna med mord och lust i blick rusa mellan montrarna. Slita i böcker jaga signaturen från den aktuella författaren. Ser hur författaren säger att nu får ni ställa frågor i två minuter och ger sig själv en fråga och svarar så det bara blir en minut. Egenfixeringen finns och är närvarande från författarna.

Med tanke på att böcker och bibliotek kräver tystnad så är det som om ett års tystnad plötsligt bryts och ord som varit kväda i ett år ska ut samtidigt. Jag kan knappt höra min egen tanke. Bakom ryggen på mig försöker nu en kvinna trycka ner ett paraplyskaft med ett djur på toppen, i bordet som skiljer oss åt. Hon ger inte upp trots att krafterna är emot henne. Väntar på om det ska landa ett fantasidjur på paraplyskaft i mitt huvud. Kanske dags att gå vidare på mässan…

Stannar till för att lyssna lite på Gunna Grähs och Ulla Rhedin om bilderboken. Ulla som siter i Alma juryn och gav en målande bild av Isol som vann priset i år. Isol denna spännande personlighet som jag träffade när hon var i Vimmerby. Hennes bilder förmedlar så mycker mer än man ser. Nya tolkningar, tankar för varje gång man ser dem.  På något sätt så börjar jag landa i bokmässan. Kan bero på ölen som jag tog till korven. Men är det inte så att vi tar bilderboken för given och frågan är om inte en bild är så mycket mer talande än all den text som jag formulerar på denna sida. Lyssnar på Ulla som tvingas hålla det stela akademiska språket med citat och källhänvisningar till skillnad mot de andra medförfattarna som glatt slängt sig med ett levande språk.  Frågan som ställs är om bilderboken ska tillhöra litteraturvetenskapen eller en egen genre

Sista stoppet blir den grekiska krisen genom Kajsa Ekis Ekman och Alexandra Pascalidou. Bara  ett par steg och jag står ABFs monter ”Vi är alla greker” är ett budskap som förmedlas om krisen i Grekland. För de är inte bara Grekland. Alexandra pekar på hur vi ser dessa skyltar i Barcelon och Paris. Det är bara så att det är Grekland som får bära front skylten över det som sker i Europa. Det slår mig att det är två tjejer (Ja vi enades om det, trots att Kajsa kanske ville ha det till kvinnor) som är ledande i debatten om det som sker på den internationella arenan och då med Grekland som startpunkt. Hur de genom sina böcker speglar den lilla människan till de stora aktörerna på Wallstreet. Hur världen hänger samman och ett beslut i ena änden drabbar den enskilde greken.

På väg ut springer jag på Håkan Juholt som är ett föremål för ständig fotografering. Hur han med tunga armar då bokpåsarna är fulla med nya utmaningar. Jag hör honom slänga i väg en fråga åt Åsa Lindeborg på Aftonbladet om kulturen är en kostnad eller intäkt. Men den frågan lämnar jag bokmässan för denna gång och lovar mig själv att återkomma. 

Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik samhälle, Bokmässan,