Socialdemokratin står för sin livs kris och många är det som trummar på budskapet, men få har eller vågar presentera lösningar. För mig är det enkelt. Våra värderingar ligger fast och behöver inte rubbas. Vi kan se hur svenska folket starkt står bakom dem. Så starkt att även våra politiska motståndare måste börja förhålla sig till dem och utforma politiken från det. Men det innebär inte att vi kan köra på med gamla verktyg. Vi behöver nya verktyg med oss in i framtiden. Verktyg som vi gemensamt ska tillverka på, förhoppningsvis, en extrakongress till hösten. Men med verktygen så kommer också verktygsmakarna. Både de som tillverkar och de som ska använda verktygen. Så uppgiften som väntar oss är inte enkel men klar. Klarar vi inte att ta fram de nya verktygen blir det inget bygge.
Men det som nu är av vikt är att byggbasen även formar ett lag som klarar och VILL hantera den nya verktygslådan som kommit till bygget från underleverantörerna i form av medlemmar och deras idérikedom. För blir laget bestående av gamla som inte tar till sig det nya så har det ingen plats kvar. Vi kan inte behålla folk på gamla meriter och sentimentalitet. Vår uppgift är viktigare än så. Vi har ett samhälle att bygga och här kommer lite byggstenar från mig
För min egen del så innehåller verktygslådan behov av egna initiativ, mindre statliga. Inte privatiseringar utan en, om man får säga det, tillbakagång gårdagen där egna initiativ premierades och skriket på staten inte var det enda som fanns. Jag vill finna folkrörelse 2.0. Det var ur folkrörelsen som samhället byggdes. Arbetarrörelsen växte med det civila samhället och krympte sakta när statens makt ökade. Men åter vill jag markera att det inte handlar om en anpassning till en marknaden utan ge den enskilde egenmakt och det är inte detsamma som ökad valfrihet av välfärdstjänster. Jag ser hur vi idag byggt ett samhälle i vår goda tro, men som gör att individen tar ett steg tillbaka och väntar på någon annan ska göra. Kopplar till en samtal i veckan kring föreningsbidragen som inte fick röras, om det inte var uppåt, för det var så mycket frivilligt att vi inte kunde kräva mer utan kommunen var tvungen att göra mer. Det blev så tydligt hur nya idéer till verksamhet och nya inkomster stannade vid att söka mer pengar från kommunen. Vi har lagt över ansvaret för utvecklingen till kommunala och statliga tjänstemän. En utveckling som passiviserar och leder på sikt bort från en delaktighet och med det den demokratiska utvecklingen. Så med detta följer synen på staten och utvecklingen. Vi socialdemokrater har en annan syn på staten än borgarna. Vi ser staten som en möjliggörare för individuell utveckling medan högern ser staten som en vakthund för kapitalintressena. Vi ser individen som en tillgång medan högern med sin övervakarattityd gör individen till en kostnad.
Frågan som jag grubblar över tillsammans med min tankebroder, Johan Westerholm, är om industrialismen var en parentes i historien kring hur vi ser på varandra och staten. Backar vi och ser samhällen tillbaka så såg kollektivet individen och dess betydelse för att lokalsamhället skulle fungera. Samtidigt såg individen sitt ansvar i kollektivet för att få det att fungera. Under olika skepnader så har detta samband funnits genom historien. Men idag så känns detta samband mer
frånvarande. Härav kan man fundera om vi lever i en parentes. Är inte riktigt klar i tanken men skickar ut den för respons.
Det är ett arbete som nu med start nästa helg på extra kongressen ska starta. I inledningen ska ingen dörr vara stängd. Ett öppet sinne ska till och ingen ska strypa nya idéer från start med att "så har vi inte gjort eller tänkt förut". De som har den ingången har sin tid passé som ledare inom Socialdemokraterna. Så gamla meriter gör sig inte gällande om de inte kopplas till tankar om framtiden. Och ja, jag kommer inte vara nådig i min kritik mot de som inte kommer främja en öppen debatt med fria sinnen. Jag kommer inte acceptera de som anser att det är en inre angelägenhet att finna nya former för politiken och hur vi organiserar oss.
När jag nu ger min bild så kommer det säkert bli en massa kategoriserade av var jag står och mitt svar är enkelt. Jag är Socialdemokrat som ser att världen omkring mig ändras och vi måste lösa problemen.Vi måste åter bygga en politik som sätter individen i centrum både stöttande men också med krav. Med detta behövs nya politiska lösningar och i som parti måste omorganisera oss. Klarar vi detta så kommer vi även fortsättningsvis vara ledande samhällsutvecklare.
Media: DN, DN2, Ab, SVT, Expressen1, Expressen2, Ex3, AB,Resumé, SVT, Barometern, SvD 1, 2, 3, 4.
Bloggat: Staffan Lindström och Lena Sommestad på ämnet, men som jag också "lånade" lite länkar av
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Glöm inte den Öppna Kriskommissionen. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Socialdemokraterna, partiledare, val 2014, Håkan Juholt, framtiden, ideologi,
