Söndagskrönika kring den kollektiva skulden

Söndagskväll och ingen krönika har än lämnat mina fingrar. Det känns lite svårt att finna ett ämne som inte har en bomb inblandad. Men händelsen sätter tankar i gungning.

      Mycket av de kommentarer som jag hört idag har handlat om de där muslimerna. Och jag blir förbannad och börjar genast med försvarstalet om alla män som spöar fruar och Svenskar som super i Spanien. Men så nu på kvällen finner jag ett obehag i mitt agerande. Jag tog inte deras oro på allvar utan höjde rösten och gick på försvar. Men deras oro blev inte mindre och de nya är främmande. Så en bomb i Stockholm ställer frågor på sin spets i Vimmerby.

       Jag vet att vi lever i en global värld där vi rör oss relativt öppet. Vi semestrar i Thailand som vi förr åkte till Mallorca. Genom nätet så har våra unga vänner över hela världen. Men samtidigt så lokalt växer en oro för världen utanför och vad den har att erbjuda. På något sätt så är det inte den fantastiska semestern i det muslimska landet som vi bär med oss när någon nämner ordet muslim utan hot om bomber. Varför? Är det så att vi människor har lättare att ta till oss hot och lätt glömmer livets glädjeämnen?

         Det finns att göra i den Svenska integrationspolitiken men idag så är det inte det som gäller. Det som sket är en tragedi och vi vet inte med säkerhet vad som ligger bakom. Är det organiserat eller är det en galnings verk. Men en sak är säker och det är att vi inte kan ge några en kollektivt ansvar. Vi har lätt för att göra det. Från skolan då alla elever blir utestängda från datasalen för vad en enskild gjort. Kan det här vara en av förklaringarna till att vi så snabbt skuldbelägger ett helt folk eller religion? Jag är inte skuldfri i denna fråga. Så ligger det i folksjälen eller är det något som vi lär oss på livets resa?

 

         Vi vet inte vad som nu kommer hända i den fortsatta processen och jag hoppas att vi kommer få svar på de frågor som vi alla ställer oss. Oddsen brukar inte vara så stora. Men skuldbelägg bara den skyldige och inte alla andra.

Media:  SvD 1, 2, SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, DN, Ab 1, 2, 3, 4, Expr 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, GP 1, 2, 3, 4, 5, 6.

Bloggat: Calle Fridén om bomben i Stockholm, Leine Johansson om att Sveriges oskuld är tagen, Peter Andersson om spräng inte vårt Sverige, Jinge om en känd bombman, Anna Troberg om att inte låta detta sprängdåd grumla omdömet. Tackar Martin Moberg för länkarna.

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Glöm inte den Öppna Kriskommissionen. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Söndagskrönika, krönika, skuld, kollektivet, stockholm, självmordsbombare,

Tankar kring en oskuld nation om igen och igen

Så miste vi oskulden igen. Vi har gjort det förr men tror att den finns kvar. Att vi är så speciella och att godheten på jorden har sitt hem hos oss. Lärdomar för en socialdemokrati i förändring.

        Jag minns februari 1986. Ett år efter jag blivit medlem i SSU. Skotten på Sveavägen korsningen till då Tunnelgatan, nu Olof Palmes gata. Det var skott som inte bara träffade Palme utan en hel Nation. Jag minns hur jag vaknade av min fars snyftningar från köket i förorten till Stockholm. Trodde att det var en brutalt satirprogram på radion som proklamerade att statsministern var skjuten. Men det var inte bara radion även TV:n mässade samma budskap. Denna dag miste vi som nation oskulden. Detta hände inte här utan i de andra mindre civiliserade länderna som Indien och USA mm. Vi var godheten i världen, landet som alltid stod på rätt sida mot ondskan. Vem skulle vilja våra ledare illa?

        Lärdomarna var få och i folkflertalet så kom åren och vi föll tillbaka i den gamla lunken. Möjligtvis med att det fanns en och annan man med hörapparat i närheten av våra ministrar. Minns den Palestina-gala., några år senare, som SSU var med och arrangerade i Folkets hus. Jag var vakt och Säpo spräng i huset med bombhundar. Det var som en film, overkligt och svårt att ta på allvar. Som ung och rebellisk drev vi med Säpo. Var så där lagom kaxiga mot de ”hemliga” som talade om hur vi skulle göra i vårt folkets hus... Åter så var detta, enligt oss, ett skådespel som inte hörde hemma i trygga Sverige. Vi talade om att det ingick i Säpos budgetäskanden.

      Så gick åren och en och annan trälår för ministrar svischade förbi på löpsedlarna. Men så kommer år 2010 och allt samlas på en enda gång. Det är spioner från vår ”vän” i väst. Diplomater som talar nedsättande om våra företrädare i ”hemliga” skvallerdokument. En medvetenhet om att Sverige faktiskt är en dela världen uppenbarar sig. Så kommer kulmen igår med självmordsbombare. Det är fortfarande en nation som inte riktigt vet hur vi ska ta till detta. Vi vet inte med säkerhet vad som ligger bakom om det är en ensam galning eller om det är något mer. Men metoden skrämmer. Det är en klar signal att vi inte längre går säkra i vår egna huvudstad.

      Så i den förnyelse process som måste till inom socialdemokratin ska vi ha detta. Detta är en tydlig bild av ett land, en värld i förändring. En öppenhet som har ett pris. Vi kan inte sluta utan bör gå på en mer öppen väg. En samverkan, internationellt, kring de orsaker till i våra ögon vansinnesdåd. Vi väntar nu på vad som är bakgrunden till just detta dåd. 

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, AB1, AB2, AB3. Snodda av Tokmoderaten

Bloggat:  Johan och Fredrik och Sandro och Peter A på ämnet

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Glöm inte den Öppna Kriskommissionen. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Socialdemokraterna, självmordsbombare, världen, Olof Palme,