Skräck och strejkbrytare

Är det en allt hårdare arbetsmarknad som växer fram? Trots att inte regeringen med moderaterna i spetsen viljat försämra anställningstryggheten som de andra borgerliga partierna så är det ett hårdare klimat som möter de anställda runt om i landet. Allt mer smutsiga konflikter där brösttoner från arbetsgivarhåll blivit vanligare.

Idag kan vi ta del av Opionsverket som pekar på hur Almega för en allt brutalare kampanjande mot de fackliga organisationerna. Hur PR-konsulten Paul Ronge har anlitats för att köra ren smutskastar kampanj under pågående konflikt. Union busting är namnet på det och som så ofta kommer det från USA. Vi ser vidare hur man i konflikten i skärgårdstrafiken tar in strejkbrytare. Det är allt mer pressade arbetsgivareorganisationer som inte verkar klara av omställning till 2000-talet. Man möter upp löntagarnas intressen med metoder som fanns innan Saltsjöbads-avtalet. Man skruvar tillbaka svensk arbetsmarknad istället för att konstruktivt se hur man klarar löntagarnas trygghet i kombination med en globaliserad marknad. Hur de nya välfärdsföretagen inte klarar av att se att det finns andra kulturer inom vård, skola och omsorg. Hur de anställda inom den offentliga servicen har andra premisser än de som arbetar inom tillverkningsindustrin. Inga värderingar lagda utan bara konstaterat, vilket innebär att man måste finns lösningar utifrån det.

Visst kan det vara delar av dagens arbetsmarknadslagstiftning som måste ses över. Vi kan bland annat se frågan kring bemanningsföretagen. Vidare så har många av de försäkringar som finns och de möjligheter för fackligt arbete försämrats. Allt fler som glider fram på osäkra anställnignar som inte vet hur morgondagen ser ut. Allt fler familjer som känner en osäkerhet om framtiden. Hur arbetsmarknaden sakta förändras tillbaka till en tid som jag trodde vi lämnat. Förändra i ett arbetsgivarperspektiv är alltid lika med att ta bort. Den kan också handla om att lägga till, täppa igen den luckor i trygghetsnätet som finns. Inte göra de större. I grunden så handlar det om människosyn. 

Exempel, Almegas språkbruk (Från Opionsverket:
“Handelsanställdas krav är direkt oansvariga”
“Detta är uppträdanden som är ovärdiga en svensk fackförening”
“Helt oproportionerligt och kommer att orsaka stora problem för tredje part”
“Varslet visar bristande respekt för den ordning som gäller”
“Ett mycket ingripande och oproportionerligt varsel”
“Pigga på att strejka”
“Utpressningsliknande situation”
“Strejka i onödan”
“Unionen ställer medlemmar i direkt konfrontation med arbetsgivare”
“Facken klarar inte av att hantera detta på ett ansvarsfullt sätt”
“Unionen har agerat oresonligt”
“Oansvarigt av Unionen”
“Kommunals agerande är helt oansvarigt”
“… visar dålig förhandlingsvilja”
“De är huliganer som beter sig kriminellt och ovärdigt”

Det går inte att bygga en arbetsmarknad på skräck och strejkbryteri

Media mm: Ab, Peter Johansson, SvD.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, samhälle, arbetsmarknaden, Opinionsverket, Facket, Almega,

Sociala medier och fackliga strider

Idag skriver Johan Ulvenlöv, LO, i Expressen om hur storföretagen agerar när det blir en konflikt. Hur de med traditionella maktmetoder försöker frammana en bild av att de är orättvist behandlade av de fackliga organisationerna… Men med sociala medier har enskilda medlemmar och förbund kunnat visa på en annan bild.

Med ett antal exempel kan man visa på att sociala medier kan ändra på en mediabild. Det visar på hur man med en gemensam strategi kan nå på de stora företagen. Jag var själv aktiv i det som hände kring Focus CRS i Fränsta. Hur vi genom sociala medier kunde lyfta en konflikt hela vägen in i riksdagens plenisal för debatt med ansvarig minister, näringslivsministerns Annie Lööf, i spetsen. Vidare hur jag tillsammans med Johan Westerholm fick en artikel publicerad i Aftonbladet med ett förslag till Lex Fränsta. En ny lag kring företag som söker stöd från staten och EU. Att det ska finnas kollektivavtalsliknande förhållande kräver Tillväxtverket och jag anser att man ska kunna ställa tuffa krav på företag kring de anställdas trygghet

De stora företagens agerande gentemot sina anställda och fackliga organisationer premieras av sina egna bransch-organisationer. Men vi kan nu med sociala medier se en kantring av makten över bilden av konflikten. Vilket kommer leda till att allmänheten kan få en bättre bild och med det kan ta ställning på mer kunskap.

Nu kommer LO att organisera alla dessa engagerade människor i ett nätverk för att stärka löntagarnas ställning i det massmediala samhället. Det är bra och jag kommer göra vad jag kan för att stötta detta. Ty idag förs inte bara kampen om villkoren på arbetsplatsen i sammanträdesrummet utan också i det mediala utrymmet och den kampen blir allt viktigare

[UPPDATERAT]
Noterar att SvD har tagit upp tråden från Johan Ulvenlöv och att arbetsgivarorganisationen Almega slår ifrån sig. Tja var det någon som trodde nått annat? Precis som jag visat på så försöker de måla sig själva som godheten på jorden. Alla vet att i en konflikt är de flesta medel tillåtna och det vore trevligt om erkände det.

Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, samhället, Facket, LO, Lex Fränsta, sociala medier,

Rörelse...

Något sker på jorden… En ny rörelse bland missnöjda medborgare är på väg. Vi ser det runt om i världen hur unga, gamla mm går ut på gatorna i fred eller våld och protesterar mot de som bestämmer. Mot, som de upplever det, orättvisor. Handfallna står de etablerade partierna och får känna på hur de får den ena efter den andra smällen. De blir systemets försvarare framför medborgarnas företrädare…

Det finns en tröghet i demokratin som är bra rent ut sagt mycket bra. Att någon inte ska komma med förhastade förslag. Visst kan man i vissa stycken tycka att det går alldeles för snabbt vid till exempel utförsäljningar av våra gemensamma tillgångar som vi genom generationer byggt upp. Men samtidigt så kommer generationer som vill att det ska hända NU, inget att vänta på. Vi ser samtidigt hur företagare vill ha svar med vändande post oavsett om det gäller nybyggnation eller alkoholtillstånd. Sörja för medborgarna samt se till att det finns en säkerhet för den lilla individen. Lyssna på massorna men inte glömma de tysta. Avgöra om det är folkviljan eller enskildas högröstade önskemål.

På torget i Kairo så demonstreras det nu dagligen mot och för de olika rörelser som vill ta makten i landet. I Brasilien så demonstreras det mot orättvisor antingen det är biljettpriset på bussen eller mer frågande i välfärden. Vi ser hur man sitter på gatorna i storstäderna för det som sker på börsen? Men vad vill de och finns det en enighet? Bilden är splittrad och en sak som möjligen förenar är att de inte vill ha en fast struktur. Det finns en naiv anarkistisk tro i många av dessa rörelser. Att man ska kunna styra utan styre.

Ser på Vimmerby där det lätt finns en vardagskorruption om att nära och högröstade får sin vilja igenom. En del kallar det ”den som skriker högst”. Närheten är den lilla ortens både tjusning och förbannelse. Just närheten till beslutsfattare som gör att man kan komma i kontakt med de som bestämmer. Nackdelen att de nära har svängdörr till beslutarnas rum.  Vem tänker på den tysta åsikten utanför? Balansgången att avgöra folkviljan eller den enskildes höga röst. Som kommunpolitiker brottas man dagligen med det. Att avgöra det som man hör på stadens gator har en legitimitet eller kan sorteras in under rubriken skvaller. Hur dagens politik lätt tappar bort örat mot verkligheten. Jag har tidigare varit inne på hur facket var den vägen via fikaborden på arbetsplatserna. Nu är de inte heller på plats och den dörren är stängd.

Det växer nya rörelser ute världen och i vårt eget land. Rörelser som tar tillvara dagens missnöje antingen det gäller sociala problem eller försvunna personer där polisen inte räcker till. Vi ser rörelser med tvivelaktiga politiska agendor som vinner folkets förtroende. Vi ser hur nazistiska/nationella partier till och med får invandrare som sympatisörer för att något inte står rätt till i landet. Vi ser hur rörelser tar plats i parlamenten Vi har Beppo Grillo i Italien med sin rörelse som nu är en del i den politiska vardagen. Vi har de nazistiska Gyllene gryning i Grekland som både finns i parlamentet och ute på gatorna. De finns som ett stöd där rättssamhället inte orkar. Nya rörelser som växer fram. En del goda andra onda, men de vinner förtroende ute bland folket.  Handfallna stå det etablerade systemet och vet inte vad de ska göra. I en krampaktighet så ska systemet försvaras.

Mitt parti är en del av systemet. Det var en gång en folkrörelse som bildades just mot systemet. Man bildade sidoorganisationer och företag för att möta upp mot det styrande systemet. Idag så ser vi hur andra gör detsamma utan att vi verkar ha en förståelse för att historien går igen. Vi har ingen beredskap att möta detta med. Politiken har blivit som en vara som ska marknadsföras och in med PR-byråer. Bättre priser och bättre kvalité än konkurrenten utlovas… Väljaren/kunden ser dock inte skillnad en vit strumpa är en vit strumpa och en A-kassa är en A-kassa oavsett om det är 75 eller 80 procents bomull eller ersättning. Det saknas nått. Nått som de nya rörelserna fångar upp. En berättelse om varför och hur. Det gäller inte att vinna kommande val utan att göra en plan för att vinna valet om 10-15 år. Arbetet börjar idag. Det börjar som en rörelse där vi lyssnar, tar till och formulerar ett svar. Inga klatschiga slogans utan svar på den oro som folket känner för samhällets utveckling. En utveckling som få partiet idag har svar på om det inte är för en procent hit eller dit…

På ämnet: Martin Moberg, Calle Fridén, Johan Westerholm 

Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, Demokrati, Vimmerby, Socialdemokraterna, folkrörelse, Facket, SSU,

Våga att lyssna

Berättelsen, samtalet över bordet. En del av vardagen. Så var det en gång. När äldre generationer samtalar om tiden förr så var arbetarrörelsen med facket och partiet en viktig del, som upptåg en stor del av samtalet. Antingen man var rörelsen trogen eller ej. Men vad kommer dagens generation berätta om?

Strosade runt lite på Astrid Lindgrens Näs idag. Gled in på Emil-utställningen och hörde ett samtal som utspelade sig kring det köksbord som fanns på utställningen. Utställningen väckte en mans minnen och där kring bordet så berättade han om sin barndom och de karaktärer som färgat hans uppväxt. Något i utställningen triggande igång hans minne. Berättelsen bara kom och de runt om kring lyssnade på honom. Hur mycket som var sant och vad som var skröna eller försköning var inte intressant. Utan det var mannens berättarglädje och hur han kring det gamla köksbordet i utställningen fick tillbaka en tid från förr. En tid som han verkar minnas som ljus.

Jag lämnade utställningen och gick ut. Men bilden av mannen som satt där och berättade om hur det var förr etsade sig fast. Började tänka på socialdemokraterna som varit en viktig del av människors vardag. Ett parti som i sin bästa tid dragit över femtio procent av väljarna. Med en stark fackföreningsrörelse i ryggen så kunde partiet ta del av berättelserna ute på arbetsplatserna. Genom Unga Örnar så fick vi del av de ungas vardag. Vidare så stod SSU för dansen och skvallret från pauserna som gick vidare in i partiet. Partiet hade med andra ord många öron som kunde fånga upp de historier, berättelser som fanns. Många med ett lyckligt slut tack vare arbetarrörelsen. Partiet i kommun eller stat och facket på arbetsplatsen. Vi var en del av folkets vardag, en folkrörelse…

Men var är vi idag? Vem lyssnar vi på? Var finns vi? Tänker på det när jag sätter mig på cykeln och tar mig hemåt. Idag så har jag haft presskonferens med den moderata ordförande i Kultur- och fritidsnämnden, vidare till partiexpen för att hjälpa ordförande i Arbetarkommun med ett utskick. Ingen kontakt med folket, men man känner sig trygg. Så jag lämnar expeditionen och tar en sväng förbi Näs för att bara vara en stund. Nyfiken så slår jag på öronen. Hör en massa språk och skratt. Jag blir glad. Så kommer mannen med kryckorna som sätter sig kring köksbordet på utställningen. Berättarglädjen som får mig att tänka till. Var finns mitt parti i de framtida berättelserna? Kommer vi vara med, eller är vi bara en passus? Jag känner en oro.

Grunden till att vara en del av den nuvarande generationens berättelser finns. Utslagning, arbetslöshet och klasser finns. Men vi är inte ensamma om att locka intresset. Idag är det inte SSU som arrangerar dansen. Även om SSU hade arrangerat dansen är det frågan om någon hade kommit? Vi är en rörelse som har värderingarna med oss. Vi är en rörelse som har en kraft om vi använder den rätt. Men vi saknar en viktig del. Folk. Vi är en rörelse utan folk och utan folkets vardag. Allt mer så blir vi experterna som folket ska lyssna på. Självklart så ska politiker leda, men för att klara det så måste man börja med att lyssna. Det kan låta så enkelt men det är det inte och det av en enkel anledning. Vi tror inte längre på våra värderingar. Vi är rädda att folket ska tala till oss och berätta om invandrare, socialfall, idioter till grannar mm. Vi kommer stå svarslösa och inte kunna svara utifrån våra värderingar. Vi har inte svar på folkets frågor. Något som är relativt nytt. Förr så lyssnade de fackliga representanterna på folket vid fikabordet och förde det vidare till den lokala partiorganisationen som tog det vidare till ledningen och så satte man ekonomer och intellektuella på uppdrag att finna en lösning. Sedan så gick det tillbaka och vid fikabordet presenterades en lösning. Vi var en del av folks vardag. En folkrörelse som gjorde nytta. Idag så är vi inte där. Vet inte om vi kan komma dit igen? En ny tid kräver nya attribut men grunden är detsamma. Lyssna på folks vardag, tänk till, presentera en lösning, få accept och genomför. Så byggde vi folkhemmet och så ska vi bygga vidare på det.

Men det gäller att våga att lyssna.

Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, Demokrati, Vimmerby, Socialdemokraterna, folkrörelse, Facket, SSU,

Demokratins dilemma...

Läser ett inlägg om att staten ska ta över beslutanderätten i vissa kommunala frågor. Det vill säga att låta den lokala demokratin stå tillbaka för den nationella demokratin. Det är alltid lätt att skrika på lagstiftning när inte folkets företrädare gör som jag vill… Det är demokratins dilemma.

Under Almedalen var det Vänsterpartiet som ville in och ändra i grundlagen gällande utförsäljningar av vår gemensamma egendom.  Nu är det socialdemokraten och förra riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand som skriker på nationella lagar. Men någonstans så glöms det bort att de kommunpolitiker som driver igenom utförsäljningar blivit framröstade i allmänna val inte bara en utan flera gånger för just den politiken. Vi må ogilla det men det är demokrati. Börjar vi svikta på detta och lagstifta så fort en majoritet inte gör som vi vill är vi ute på en farlig väg. För i detta fall är det socialdemokrater och vänsterpartister som vill reglera i lag vad som får göras. Men nästa gång lägger moderater en lag som tvingar till utförsäljning… Vissa frågor är inte så bekväma om man drar ut frågan i hela sin längd, vilket allt för få gör. I sakfrågan är jag ense om att man bör försvåra utförsäljning av våra gemensamma egendomar. Att en tröghet bör in i systemet. Men vilken väg som är bra och inte heller hindrar, utan utvecklar demokratin är frågan. Om staten väljer att allt för hårt styra och lämna nonsensfrågor kvar på den lokala nivån så kommer demokratin få sig en nedgång. Varför ska väljarna engagera sig i den lokala demokratin om de i det närmaste är tandlös?

Men frågan är inte heller så enkel då vi samtidigt vill hålla samman landet och att vart man än bor ska kunna garanteras i det närmaste likvärdig service av det offentliga. Att veta att ungarna får en bra skolgång, att ens föräldrar får en härlig ålderdom och när jag blir sjuk får den vården som jag behöver. Balansen mellan att avgöra detta lokalt och att alla har samma förutsättningar är nyckeln som politiken måste klara av att hantera.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om när socialdemokraterna var ett folkrörelseparti med ett fungerande facklig/politisk samverkan. Hur de fackliga företrädarna ute på arbetsplatserna kunde fånga upp vad som ansågs av vikt och man enkelt fick in signalerna i partisystemet och kunde möta upp. Antingen lokalt eller nationellt utifrån var signalerna kom ifrån. Idag så saknas det. Känns inte som partiet är ute och lyssnar av på samma sätt. Sprida skurar som inte ger den där heltäckande bilden av hur landet faktiskt mår. Bilden som inte en PR-byrå med en undersökning på 1000 tillfrågade ger. Bilden av vad som anses måste göras. Kunna sortera om det är lokalt eller nationellt som förslaget ska läggas.

Om vi går tillbaka så är en majoritet emot vinster i välfärden men samtidigt så är det flera kommuner som har framröstade politiska ledningar som för en politik som just ser till att det blir vinster i välfärden. De är inga tillfälliga majoriteter utan majoriteter som fåt förnyat förtroende i val efter val. Ibland så är det även partier från i stort sett alla riktningar som delar på detta för att vinna val.  Frågan är med det inte så enkel. Om väljarna ville ha vinstförbud hade de bara kunnat signalera detta i de val som sker, men där märks det inte. Något annat måste ligga bakom de svar som opinionsföretagen får och den praktiska vardagen.

Till sist ett ytterligare dilemma. Hur vi styr med tre nivåer-kommun, regionalt och riksdag- som alla

tre kan ha olika majoriteter. Tre olika syn på samhällets utveckling. Tre olika uppdrag från väljarna. Till och med samma väljare. Inte alltid en väljare är konsekvent rakt igenom utan tänker än si än så och har sin fulla rätt at så göra. Mycket handlar om partiets oförmåga att kommunicera ut helheten utan att istället jaga billiga röster på de små frågorna om vart lyktstolpar ska stå och färgen på parkbänkarna. Få vågar lyfta frågorna som är avgörande för den framtida samhällsutvecklingen. De mer komplexa frågeställningarna som är mer avgörande för en kommuns framtid eller landets sjukvård. Men om man sedan tar helheten och inte vinner alla nivåer så klarar man inte att genomföra sin politik och åter så hamnar man lätt i parkbänkens färg som vi kan påverka oavsett vem styr riket och region…

Demokratins dilemma är samtidigt dess tjusning. Det som gör att vi dagarna i ända försöker finna svaret på hur vi går vidare. Är demokratin den slutgiltiga beslutsformen eller finns det något bättre för att göra fler delaktiga i samhällets utveckling? Ibland svara vi ja men ofta så tvekar vi. Åter så är vi fast i demokratins dilemma…

Media mm: Johan Westerholm tänker också till på demokratin. SvD,

Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, Demokrati, Vimmerby, Socialdemokraterna, Facket, privatisering,