Lars Vilks, Picasso och partiet

En vän bad mig ge kritik inför hans konstutställning. En ynnest att få ta del av verken innan de blir allt för publika. Att få möjlighet att kritisera innan tavlorna är hängda och allmänhetens dom faller. Snart så kan de ses på Eksjö bibliotek. Tyvärr så är jag borta och kan inte komma på vernissagen...

Konst är ingen lätt uppgift. Alla har vi en åsikt och endast dålig konst är den som lämnas utan reflektion eller känslor. Man behöver inte gilla ett verk för att det ska vara bra konst. Att man skäller, diskutera, gråter, skrattar över huvud taget visar känslor visar på att konsten når fram. Men många anser att konst bara är det som man själv gillar och det andra är skit. En svart-vit tolkning av världen är det som vi strävar efter då det är lättast då. Skurk är skurk och polis är polis. Vill dela upp världen i det onda och goda. Peka på vi och dom. Men världen består av alla regnbågens färger och alla gillar vi regnbågen med sina klara färger över himlen. 

Konsten är en bra mätare av samhället och få konstverk är svart-vita även om de är så bokstavligt så är tolkningarna av deras innebörd många. Vi kan stå tillsammans framför ett verk och se så olika värden, världar och sätta igång så många skilda tankar som vi inte trodde var möjligt.

Men konsten kan också vara kränkande och men fortfarande vara konst som ska respekteras. Minns Lars Wiks rondellhundar. Det leder mig in på konsten som en samhällsomvandlare. Många konstnärer har försökt ändra världen och än fler är de som valt att tolka skeenden i världen. Vi känner alla till Picassos, Guernica. En målning kring staden med samma namn och vad som hände i spanska inbördeskriget. 

Kan politiken ta till sig konsten för att komma vidare i samhällets utveckling? Håkan Juholt trodde på det och använde konsten och kulturen som en ingång i hans syn på hur samhället skulle ta sig vidare. Han hade rätt på den punkten. Jag tänker på det då jag sett ett par bilder via Facebook och givit lite synpunkter på dem. Mina tankar drog igång.

Jag tror det är det som väljarna längtar efter att få se politikens bilder, verk av hur de tänker sig samhället längre fram. Det är ingen spänning i att måla kommatecken och procenttecken efter varandra, särskilt då de målas i samma smetande nyans av rött och blått i en enda röra. En smet som gör att väljaren inte ser nått och inte väcker fantasin. Inte kan väcka till diskussion om tolkningar. Ett ointresse tar vid och vi ser det.

På söndag kommer Stefan Löfven hålla sitt sommartal och han har då chansen att ta upp paletten och ändra på färgerna. Ta bort den blå-röda smeten och ta fram den klara röda nyansen och måla ett samhälle där åter alla finns med och bidrar till utvecklingen. Ett samhälle där ingen lämnas efter. Men se inte tillbaka och måla den i nostalgi, lär av de gamla mästarna men måla din egen tavla som pekar framåt med gårdagen som en lärdom. Våga överge de färgblinda konsulterna som följer i politikernas steg. Våga tro på den egna förmågan att leda landet och den egna politiken. Våga färgsätt politiken med socialdemokrati. Det är alldeles för lite av det idag. Se till att vi inte hamnar i en situation att morgondagens Picasso målar en Guernica över socialdemokraterna. Än finns det förändring att göra.

Media mm: Ab, Ab2, Johan Westerholm, SvD, SvD2, Exp, DN.

Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, samhället, Socialdemokraterna, Stefan Löfven, Lars Vilks. Picasso, Konst,

Sommartristess pågår... och ett tips...

Ursäkta men just nu pågår sommartristess och jag måste nog lägga en viss skuld på vädret och de jävla mördarsniglarna som uppehåller sig överallt i min trädgård. Så inspiration till djupsinniga inlägg finns inte just nu. Men ger lite tips om vad som kommer ske i omgivningarna och då handlar det om fantastisk konst som har vernissage nästa söndag... Och som kan ge mig inspiration.


        Men ser fram emot nästa Söndag då

KONTRASTER I WESTERVIKEN 

har vernissage på resturang Guldkant. Min vän Micce Rylander tillsammans med Kristina Lindström Allvin som gör en i mitt tycke en fantastisk konst där de blandar sina tekniker. Jag har fått lov att ge er lite smakprov.

         Måste säga att första gången Micce visade bilderna så väckte de en lust hos mig och jag kände att jag vill se dem i verkligheten. Tavlor som ger så mycket olika intryck. Bilder som man kan tolka på flera sätt. Som väcker diskusioner. Det är konst som jag gillar och som jag gärna smyckar min vägg med.

          Kommer återkomma till mer kring detta och sommaren kommer nog än mer att fyllas av liknande på bloggen. Att visa på lite som sker i Vimmerby och grannkommunerna. Samt att personligen söka nya drivkrafter för att fortsätta skriva. Att utveckla både mig och mitt skrivande.

         Så som man säger till barnen. Det är bra att ha tråkigt för annars vet man inte när man har roligt... Oj det var vuxenpoäng på den...

Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Den socialdemokratiska programkommissionens blogg och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, personligt, Vimmerby, Konst,

När jag var kriminell graffiti-målare

Visst hade man storhetsvansinne,
men en gräns fanns?...

Och så kom det på mig. Lyssnande på musiken som jag växte upp med och då kom Grandmaster Flash & The Furious Five över mig igen och särskilt låten "New York, New York". En tid i mitt liv då sprayburkar och grå murar kombinerat med sena nätter och Walkmanen med hiphop. En tid i den kriminella subkulturen under 80-talet och jag var en av dem...

         När den första Hip-Hop vågen kom från väst så var jag där och tog emot den. Boende i förorten i Stockholm så var igenkännings faktorn hög. Samtidigt som det var spännande så lockade och det kärleksbudskap som fanns i den första svängen. Ingen gangsterrap med kulsprutan både bildligt och bokstavligt. Hip hopen var en anti våldsrörelse som ville lösa tjafset med Battle där vi rapade eller dansade emot varandra (Minns hur vi spärrade en korridor i skolan och dansade emot varandra utan att lärarna kunde störa). Två av de fyra delar som rörelsen byggde på. En viktig del var DJ som scratchade (avundsjuk på att finna rytmen).Den sista delen var där som jag fan min energi, tyvärr den olagliga, graffitin. Att låta ens konstnärliga frihet få utspel och det tillsammans med andra så vi byggde gemensamt fram konstverk på stadens gråa bakgård.

            Jag vet det var inte lagligt men likt mycket i konsten och kulturen så ville inte bara nå ut med ett budskap utan också försköna områdena som vi bodde. Trötta sovstäder som den behärskade färgen var grå. Betongförorten var ett faktum och vi levde i det och ville ha färg kopplat med ungdomens revolt och så egot, glöm inte det då vi kunde ta tricken station för station och se våra och andras skapelser som en rullande utställning varierande över tid då nu konstnärer tog vid.

           Men självklart fanns avarter som förstörde för oss. Dessa individer som skulle kladda taggar överallt. De förstörde och jag var bra piss på dem. För även om revolten mot vuxenvärlden fanns hos oss så ansåg vi att vi gjorde våran värld vackrare. Vi satte färg på betongen och spänning i vår vardag.

Så när jag i dag följer debatten från huvudstaden ler jag mest 

och drömmer mig tillbaka då jag smög kring 

betongen med sprayburken redo för storverk...

Så ett minne avslutas med detta...


Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om personligt, graffiti, Hip hop, kriminellt, Konst, kultur, Musik, samhälle, förorten