Men nu är det mindre än en vecka kvar till Almedalen. Om precis en vecka sitter jag på färjan med en kall öl och en macka knapprande på datorn eller pratande skit med andra på väg över. Kommer jag fortfarande vara besviken på mitt parti. Besviken på flera plan.
Det ljusa är arbetet som sker kring sjukförsäkringen och heder åt Tomas Eneroth för sitt idoga arbete för de sjuka. Annars så är det mest popcorn. Även om en del likt Libyen ramlar rätt så känner jag inte att det finns en linje. Allt från pensioner till IT-Titti famlar förbi och inget fastnar och blir bestående. Lokalt famlar partiet efter att oppositionsrådet fått gå efter förlorat en förtroendeomrösting och igår inte fick ansvarsfrihet i fullmäktige. Men inte bara där famlar det. Enskilda som lägger förslag direkt i fullmäktige och en ett framarbetat program som fastnat i en låda eller om det åkt i papperskorgen. Jag vet inte. Men det är lika som på riksplanet. Håkan Juholt som ordförande i programkommissionen har inte ens kunnat presentera några namn. Carin Jämtin har dock kommit ett steg längre och presenterat namn men sedan... Leif Pagrotsky ska leda en skattegrupp men vi vet inget om det... Stefan Holm ska leda en grupp för barnfattigdomen och...
Partiet lider och har problem. Siffrorna må gå upp och jag beklagar det för risken att krismedvetenheten sjunker och en gråa vardagen, som förlorat två val på riksplanet och alla sedan 70-talet lokalt, tar vid.
Ja, jag är bitter och känner mig trött. Givit så många år och offrat så mycket för ett parti som jag känner så mycket för. Ett parti som med ungdomsförbundet räddade mig från den kriminella banan. Givit mig vänner och också min familj. Äventyr i Afrika och erfarenheter som leder mig vidare i livet. Men nu känner jag mig nära en skilsmässa.
Vill de ledande medlemmarna ha fler medlemmar. Vad finns det att rekrytera till? Frågan är befogad och den hörs bland medlemmar. Ja Håkan Juholt och Carin Jämtin det är en uppförsbacke som ni har framför er. Men om ni inom en vecka visar på att ni vill upp till toppen så finns det krafter som kommer ge er hundra procent, men för var dag som går minskar antalet och de som är kvar kommer orka ge allt mindre. Partiet kommer inte nå toppen.
Om Socialdemokraterna når toppen är det inte värst för medlemmarna utan för de arbetslösa, sjuka och alla andra som tror på den samhällsmodell som vi format. Den modell som gjort att vi är en av de främsta länderna i världen. Att vi med våra nio miljoner invånare presenterar toppresultat i allehanda grenar från idrott till sjukvård. Allt detta kan gå förlorat om inte Socialdemokraterna tar tag i sig och åter tar fram ledartröjan. Backen är framför oss och på toppen väntar framtiden. Ta den det är möjligt men tiden rinner iväg och snart är det över. Inte bara för mig utan för mitt parti också...
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Håkan Juholt, Carin Jämtin, Peter Högberg, Vimmerby,
