Det starka bygget av vallar gentemot de blåa vattnets kalla vågor hade sakta brutits ner och sakta så försvann det som var kvar. Stranden låg öppen och ingen tog notis om pojken som satt ensam kvar med sitt sandslott.
Förtvivlad såg pojken sitt livsverk sakta, sandkorn för sandkorn sköljas ner mot det oändliga blåa vattnet. Ingen kom till undsättning. Det enda som syntes var ett segel och några skratt på böljan den blå.
Likt många så gav han upp såg den nya tiden komma men klarade inte att bygga för den. Med gårdagens sandkorn byggde pojken sitt slott och dagens blåa vatten tog den.
Men de fanns de som ville annorlunda men de hölls kvar hemma av sina föräldrar. Inte skulle de ut och visa sig duktiga. Stranden var en plats för andra pojkar än dem. Genom fönstret försökte de ljuda men om ropen hördes vet jag ej...
Hemma i husen på kalkstensklippan som sakta urgröptes av den blåa vågen. Sittande såg de vattnet allt närmare sig. Men tysta skulle de vara inte varna, kanske fly, inte rädda
Sakta så fick även pojken överge stranden och av sitt vackra slott är det enda lite grus kvar. Stranden är öde och det enda som hörs är skratten från den båten som gungar på vågorna de blå. När vinden ligger på så är det som skratten är hånade, hånade mot pojken som inte förstod att lyssna på de bakom fönstren...
Media: Ab, Ab 1, 2, 3, Expr, SVT, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD, Dagbladet, Folkbladet, NSD, Sydöstran, GP 1, 2, GT, HD,
Bloggat: Sebastian Stenholm, Martin Moberg på området...
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om personligt, kultur, dikt, samhälle, politik,
