 |
| Att vandra längs förtroendevägen är vådligt |
Är man som politiker förbrukad eller är det så att man upplever
de bästa åren i sitt liv? Det finns en risk med att vara politiker men också
fantastiska möjligheter som få får. Men resan som politiker bottnar i ett ord.
Förtroende.
Förtroende smaka på ordet. Att vara förtroendevald, inte
bara vald utan också fått någons förtroende att företräda dem utifrån dina
tankar som du givit utryck för. Först så har medlemmar sagt att du är en bra en
och de tror du kan företräda partiet. Vidare så har väljarna hållit med och du
får uppdraget. För mig är det hedersamt och gör att när jag går på ett
sammanträde klär upp mig för att visa respekt för detta. Att vara förtroende
vald, så vackert och ödmjukt. Men en dag så tar det slut. Att räkna med ersättning resten av ditt liv är inget som får vara med i beräkningarna.
Politiker bliv vid din läst
Men den politiska rollen har blivit allt mer lik ett yrke.
Både på gott och ont. Dels utifrån att världen och samhället blivit allt mer
komplexa och kräver mer kunskap. Visst så räcker det sunda förnuftet långt men
inte hela vägen. Så att se tillbaka hur man med "lätthet" kunde kombinera yrkesliv med sina uppdrag. En historia som jag fick höra i mina tidiga politiska år var
att Sträng frågade sina rådgivare vad ekonomerna sa och konstaterade då gör vi
tvärtom. Det gick då bra för Sverige. Då var det också en sakkunnig/polsek på
tio politiker medan idag är det en politiker på tio sakkunninga/polsek.
När politiken blev ett yrke men bättre villkor för en del
Jag är tjänstledig för att klara mina uppdrag och sköta
förtroendet som jag fått. Att vara politiker å heltid innebär att jag kan
träffa medborgarna och rota i kommunhuset efter lösningar på problemen som vi
står inför. Jag kallar det en förmån att fått förtroendet att syssla med det
som jag älskar. Men jag vet att en dag så är det slut. Att jag inga fallskärmar
har utan att den vanliga arbetsmarknaden står där framför mig och jag åter är
en på arbetsplatsen. Att jag tappat år av kunskap på hur det fungerar nu. Detta
gör att jag ser varje mandat-period som den sista och inte planerar för en
till.
Att inte ta platsen för given bara för jag suttit på den i
ett antal år. Detta är en känslig fråga och man rubbar ingen som väl fått en
stol att sitta på. År ut sitter de där säkra på att de inte kommer bli flyttade
på. Lägger inte två fingrar i kläm och gör inget uttalande på ett sammanträde.
Röstbodskap är ett snällt namn och sitter man i opposition är det oerhört
populära av majoriteten då de inte gör en fluga förnär… Men en ny period får de
gärna för de har väll inte direkt skitit det blå skåpet, önskar de gjort det.
Så som fritidspolitiker även om jag gör det på heltid har
jag inga fallskärmar utan dagen efter valet så stå jag på tom backe. Antingen
så kan jag få förtroende för en period till eller så är det från dag ett
tillbaka. Så när riksdagsledamöter måste ha ersättning resten av sitt liv blir
det bara osmakligt. För är det inte så att när vi närmar oss
informationssamhället en politiker har en förtur för de lever just i den framtid
som vi går till mötes. Är det inte så att den kortutbildade låginkomsttagaren
är i ett större behov av en längre ersättningsperiod än en kvalificerad
politiker. Visst kan omställning behövas men då en kortare säg max två år.
Förtroende, tid att få men snabbt att förlora.
Media:SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SmP, Ab, Ab2, Ab3, Ab4, DN, SVT, SR, GP från Johan Westerholm som skriver i ämnet på SVT debatt också Staffan Lindström skriver om anställningsbarhet.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om personligt, krönika, politik, förtroende, samhälle,
