Men ska vi kunna få fred på jorden när vi inte ens kan acceptera ens granne. Oavsett om det är en från fel socialgrupp eller att hudfärgen inte är skinande vit, gärna dock med en solbränna, om inte det blir för mycket så att avundsjukan tar vid. Denna sprida folksjukdom. Men så länge vi inte ger accept för de individer som finns omkring oss är det lång väg till fred. Peter Wolodarski skriver idag på DN om just detta med att färgen på huden är så avgörande för vem man är och hur omgivningen identifierar dig. Oavsett hur många generationer som du och din släkt befunnit dig i Sverige så gills det inte om det är fel färg och fel namn och bor fel gata. Frågan är om vi ska intergrera samhället eller se till varandras styrkor och låt olikheterna vara just nationens styrka. För vem byggde landet i gärning och ord? för handen på hjärtat har likriktning någonsin fött framgång och utveckling?
Just denna rädsla för det ovanliga är det största hindret och orsaken heter bristen på trygghet. Så länge de etaberade partierna tror på huvudet i sanden eller akademisk tugg så kommer det aldrig att lösas. Grunden för samhället är att alla känner att de kan försörja sig. parollen "arbete åt alla" är inte bara en paroll utan grunden i vår självkänsla. Så varje arbetslös föder sprickor i samhället. En regering som gör arbetslinjen till sitt optimala och sedan inte fullföljer den ökar på det sättet på sprickan i samhället. Här kommer inte heller oppositionen undan. Jag gillar arbetslinjen och anser att den är nödvändig men det ställer högre krav på staten än den enskilde och det är där som det fallerar. Om inte de grundläggande förutsättningarna finns så kan inte individen ta sig till arbete. Oavsett om du är en träarbetare som måste förkovra dig eller nyanländ somalier som inte kan läsa eller skriva. Härt brister det och träarbetaren ställs mot somalien och konflikten är ett faktum och politiken pratar om solidaritet. Det är inte solidaritet som det handlar om utan retorik som ingen köper och stödet för de rörelser som tar ställningen för den "svenska" träarbetaren skördar sina framgångar. Solidaritet är just att alla inte är lika utan att alla är olika och vi måste utifrån det stödja den enskildes möjligheter.
Så efter FN och tipspromenad så följer en eftermiddag i bokens tecken. Bokens dag på Astrid Lindgrens Näs Boken detta vapen mot totalitära regimer. Ett vapen som många gånger är mycket effektivare än en Kalasjnikov... Får säkert återkomma med lite tankar om de författare som kommer ge mig input. Och ikväll äter jag kålsoppa med frikadeller... Bara så ni vet!
[UPPDATERING]
Bland annat så kommer frågan om tillhörighet. hur de lever i mellanvärlden. Likt som jag känner mig med min klassresa som leder mig till klasslöshet och utanförskap. Ett utanförskap som kan kanaliseras positivt men lika lätt leda till misär. Jag har bara två resor klass och geografi men står fortfarande kvar när det gäller kulturen som jag är trygg i. Förstår att de som kommer från en annan kultur möter ännu ett utanförskap som jag inte kan förstå. Tankarna drar åter igång och jag fortsätter denna söndag med kaffe och mer författarsamtal...
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Den socialdemokratiska programkommissionens blogg och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, personligt, Vimmerby
Skickat via Blogsy
