Har ett jävla knepigt förhållande till julen.
Samtidigt som den stress och press som den varje år sätter upp sitter jag
december igenom och diggar julsånger och sjunger glatt om Rudolf med röda
mulen, Jesus och alla de andra kändisarna som ska vara med…
Varje år så firar jag jul. Men jag har nog
egentligen ingen aning om varför. Inte firar jag Jesus och gänget i Betlehem
med omnejd. Har till och med lämnat den föreningen som gillar att stoja runt
med festligheter som alla är kopplade till den där boken som kallas bibeln.
Fick en bok om just Jesus igår på kommunfullmäktige. Ett litet paket med en bok
hur jag ska få fart på min tro på Jesus och gud och om allt går vägen ta vägen
via församlingen som delade ut presenten. Det störde mig, men jag satt tyst stoppade
ner boken i väskan och gick hem.
Jag tror inte heller på tomten då jag vet att
det är jag som gömmer mig under masken. I alla fall den där röda tomten som så
lägligt kommer ett par minuter över tre varje julafton. Men visst var det nice
när sonen var liten och grannen på gatan och jag bytte tomtedräkter i hans
garage och så stod den där, den lilla whiskyn som värmde så gott efter att
barnen struntat i tomten rivit åt sig sina presenter trots att de inte ätit sin
spenat.
Spenat gör att jag glider in på just maten,
kanske det främsta skälet till att fira jul. Denna frossa i fet drypande mat
med allehanda kryddningar. Blandningar mellan fisk och kött på samma tallrik i
oförsvarliga mängder. Jag gillar det och där kan man nog ändå finna skälet till
att jag firar jul. Det är maten som ska firas inte några gudsbarn eller
skäggiga gubbar i röd pyjamas. Den där tomten Westerholm har inte begripit
storheten i att göra sin egen sill. Att det är en av de värden som bygger
världen tryggare.
Vi lagar äter, dricker nubbe och tar oss knappt fram till
soffan där godis och något gott i glaset väntar. Dästa ligger vi där och ojar oss som vi gör
varje år om att nästa år ska vi ha mindre på bordet och vi borde röra på oss
mer… Men så börjar TVn och allt annat glöms bort. För är det inte för matens
skull så är det Tv-tablån som är gud i de svenska hemmen under det som förr var
kristna högtider. Idag så slåss kanalerna om våra ögon och öron. I reklampausen
så glider vi ut i köket stoppar i oss av resterna som står på bänken. Ett
revben eller svärmors köttbullar glider av någon märklig anledning lätt ner där
de var så fullt för bara ett par minuter sedan. Det finns något religiöst över
det hela som inte ens Jesus kan bräcka trots att han var en hejare på vin och
fisk.
Sedan så måste vi gå till botten med det där
skenheliga om att det är roligare att ge presenter än att få. Sicket skitsnack.
Erkänn nu att det är mest klappar som vinner. Annat är bara skitsnack. De ska
vara stora dyra och sällsynta. Det ska bräcka grannar och vänner. Här finns
ingen vänskap längre. Bor man i villakvarter så ska det gärna vara presenter
som görs sig på uppfarten så att vi får grannarnas avundsjuka. Det är en God jul.
Då när man ligger på soffan rapar dricker sin resterande julöl (som ofta inte
är så god, därav bara dricks en gång om året.)smuttar på whiskyn och
Karl-Bertil Jonssons godhet svävar ur tv rutan grannen gråter över mina
julklappar. Då är det julefrid. Så ni har ett par dagar på er att se till att
jag får min julefrid och jag kommer i gengäld bjuda på min senapssill…
