20130708

(S), vardagen och jag?

Mina vänner Martin Moberg, Staffan Lindström och Johan Westerholm har i ett par inlägg tagit vid där Almedalen slutade, eller borde ha slutat. Skillnaden mellan retoriken och samhällsproblemen och skillnaden mellan socialdemokrati och partiet. Två delar som är mycket vikta att förhålla sig till.

Martin Moberg skriver ett mycket vasst inlägg som just pekar på hur viktigt det är att ta tag i de problem som väljarna möts av. Sjukdom, arbetslöshet, inte fungerande skola mm. Men istället för att verkligen föra det samtalet med väljarna så blir det som Johan Westerholm är inne på ett triangulerande i mittens rike som varken gör partister eller väljare klokare. I detta skeende påpekar Staffan Lindström poängen med att se skillnaden på partiet och socialdemokratin. Han påpekar till Johan Westerholm att man ibland visst kan få låta som en hejarklack till sitt parti om man samtidigt kan visa på en politik som Ser de samhällsproblem som bland annat Martin Moberg pekar på. Här någonstans så finns problemet med dagens politik. Vi har ett parti. Vi har en socialdemokrati. Men frågan är om de verkligen möts och att vi hejar på ett parti som inte har ett relevant innehåll. Utifrån detta så blir hejande märkligt och talet om nästa statsminister lite beklämmande. För vill vi vinna ett val på att vi ser problemen som medborgarna ser och har relevanta lösningar för dem? Eller är det på att moderaterna gör ett dåligt val? Vissa kommer nu säga att det är skit samma bara vi vinner. Men de har så jäkla fel. För valet 2014 ska vinnas på ett sådant sätt att grunden för valseger 2018 och 2022 är klara. Det har varit ett av partiets styrkor genom tiderna och utifrån de socialdemokratiska värderingarna har vi pragmatiskt funnit lösningar på folks vardagsproblem. De har känt igen sig i de tal som socialdemokratiska ledarna hållit antingen på central nivå eller ute i byar.

En av det facklig-politiska samverkans största fördelar har just varit att ha de fackliga kamraternas känselspröt ute på arbetsplatserna och kunnat läsa av arbetskamraternas bekymmer och förmedla det in i partiet som sedan kunnat koppla på ekonomer och intellektuella för att formulera en politik som varit användningsbar och framgångsrik. Jag känner att vi idag inte är ute och lyssnar på hur folk upplever det. Att vi inte finns där i bruksorterna som numera huserar bärplockare och flyktingförläggningar med den oro som det kan leda till. Där finns Sverigedemokraterna eller andra nationella/nazistiska rörelser som lyssnar fångar upp och förmedlar lösningar. Lösningar som vi tar avstånd ifrån. Men när vi inte är där och presenterar våra förslag så vinner de kraft för vad är de boendes alternativ? Att Birgit Friggebo står i ett Folkets hus och sjunger ”We shall overcome

Jag känner att nuvarande partiledning är något på spåret. Men det tar lite för lång tid. Redan i talen, debattartiklarna skulle jag ville se lite mer. Att strunta i att angripa moderater, folkpartister och sverigedemokrater från talarstolen och istället visa på att vi varit ute och lyssnat och är beredd att sätta pss ner för att finna förslag som kan leda till en bättre vardag för de som kommit hit, för de som är sjuka och ett arbete till de som saknar. Kan vi komma så långt så har vi kommit en bra bit på vägen att vinna valet 2022. Samt så har vi tagit bort en stor del av grunden för den nazistiska rörelsen som är på frammarsch i Europa och så Sverige.


Som trädgårdsintresserad så vet jag att man inte kan dra bort ett ogräs och få ogräsfritt. Det bästa är att planera många växter, göda dem så blir det inte plats för ogräset och det blir vackert. Någonstans där är även politiken. Vi kan fortsätta dra upp ogräs ett efter ett utan att se till att något annat planteras. Eller så fyller vi landet med en färgprakt som tar över ogräset. 

Jag kommer under sommarens ledighet att allvarligt fundera på min framtida politiska roll. Hur jag ska agera. Känner att det som jag gör nu inte räcker till för att vinna mitt och väljarnas förtroende. Det finns en tendens till att bli lat och förnöjd med det man har. Att känna sig för säker i sin trygghetsbox. Jag har gått från socialbidrag och skillsmässobarn till en stabil medelklass med villa kombi och familj. En resa men jag minns mitt ursprung även om det allt mer kan bli ett alibi för att inte göra en ny resa för att se hur de med socialbidarg har det idag. Antingen de är sjuka, lata missbrukare eller bara inte fått möjligheten, chansen att ta sig vidare?

 Gräset är nu klippt och en bok och kall öl (alkoholfri) väntar. 
Inte en bok om politik utan en hederlig spionaktion med USA som det stora landet i väster.... 

Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. IntressantLäs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,