Lördagsbetraktelse om vänskap och snö

Denna lördag kommer jag att stanna upp lite kring vänskap. En vänskap som ger en det där uppmuntrande som man behöver för att gå vidare.

I Stockholm börjar det ljusna och snön ligger kvar och fylls på, vad det nu ska vara bra för... Ute i hotellkorridoren så hör jag hur mina vänner från Mukono, Uganda äntligen fått tag på sina vänner i Stockholm. Det är viktigt har jag lärt mig att vårda sina vänner, inte alltid min starkaste gren.  Men det är här som jag känner en bättring på väg. De har lärt mig vikten av att stanna upp och ta tid för sina vänner. När jag var nere  på besök så retades vi alltid det tid det tog oss från att ta oss från A till B. Men de såg vänskapen som något viktigare än att komma exakt tid till ett möte. Nu sitter jag inte här och förespråkar att vi inte ska passa tiden, men om vi är ärliga hur gör vi våra prioriteringar i dagens samhälle? Vad ställer vi i första rummet? är det alltid vänskapen och våra när och kära? Svaret är definitivt nej.
Kan vi göra något åt det absolut ja. Mycket av svaret kommer från mitt liv och erfarenheter.
När vi planerar våra scheman vem planerar vi utifrån, vilka ställningstagande gör vi? Säger vi stopp? Jag känner nu att jag själv måste börja använda stopp. Att rensa i prioriteringskalendern kanske helt göra en ny.  En kalender med mindre måsten och mer vänskap. Jag tror inte att alla måsten bara kommer till oss utan att vi många gånger uppfinner dem själva för att känna sig behövd. Inget roligt svar men ack så sant. För egen del är det en resa att börja säga nej, att göra egna prioriteringar. Jag är inte i mål än men känner att resan har tagit fart och att den är svår att stoppa. Visst uppkommer hinder på spåret, men inte värre än att de går att röja undan eller vänta på att de försvinner, för tåget går inte att vända. Men varför är det så viktigt med detta.  
Två skäl. Ett dig själv eller om jag ni ska vara personlig mig själv. För att jag ska orka med att vara mig, behöver jag också tid till det och bekräftelse. Där kommer nummer två in. Tiden att odla vänskap. Allt från familjen till de gamla nätverken, men också de nya som dyker upp på resans väg.


Nu ska jag snart gå vidare på denna resa och det innebär konkret att gå ner och äta frukost med mina nya vänner från Mukono, Uganda.


En liten kortis. Vännerna från Mukono har aldrig sett snö förr, så denna resa har givit dem berättelser för en lång tid framöver. En liten episod från ett vintrigt Vimmerby var när jag hämtade dem en morgon för att ta oss till dagens aktiviteter. Då upptäckte de att de stod bilar med en halvmeter snö över sig. första frågan var om de var övergivna när sedan svaret på den frågan var negativt så blev de oroliga och undrade lite oroligt om inte bilarna gick sönder. Även där var mitt svar negativt. Det hela slutade med att de slängde sig ur minibussen och sm storviltsjägare fotograferades kring dessa snödränkta bilar. Denna morgon fick ett nytt perspektiv. Att det som är så vanligt för oss kan vara så ovanligt för din vän.

Johan har idag en bra krönika om bekräftelse vilket jag snuddat på ovan.Krönikor eller betraktelser som kan komma under helgen och som alltid är läsvärda finner du hos Kent Persson, Mary Jenssen, Peter på Röda Berget , Peter Andersson och Peter Soilander samt att nu Antonsson som har börjat med regelbundna krönikor. Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern en samling med politiska bloggar

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om krönika, lördagsbetraktelse, betraktelse, vänskap, krönika,