Hur agerar samhället mot de svaga och de utsatta? På vems sida står vi samhällsmedborgare? Vilka beslut fattar vi beslutsfattare och på vilken grund? Gäller barnkonventionen?
Efter de senaste dagarnas debatt kring Bjästa så kommer en massa frågor. Har inte satt mig in i alla detaljer. Har inte läst allt som skrivits kring detta. Men det som nått mig får mig att ställa en del frågor.
Jag ser inte detta som en isolerad händelse. Det finns något inbyggt i samhället att det hela tiden är den utsatta som ska stå till svars Det är hos den drabbande som bevisbördan ligger ( Jag pratar inte juridik utan samhällets moral). Det jag landar på är vilken roll skolan antar när det uppstår en situation antingen som i det aktuella fallet eller om det handlar om klassisk mobbning.
Som liten hade jag själv problem med att jag blev mobbad. Frånvaron från skolan var under en period hög och inte en enda vuxen på skolan frågade efter. Vi kan då säga att det var länge sedan och det blivit folk av mig också, men vad har det inte kostat och frågan är vad jag kanske hade varit om mobbingen inte förekommit. Jo såren finns där inget som märks i vardagen men ärren läker inte helt utan de finns där. Jag lämnade nian med 1,8 i betyg. Jag kunde inte ta mig vidare och var otroligt trött på skolan och allt vad studier hette. Jag var ett tapp hankade mig fram. Som tur var så var arbetsmarknaden ljus i mitten på 80-talet i Stockholm och det fanns plats för mig. Men hålet efter kunskap och möjligheter finns där och jag känner idag vad kul det vore att kunna ha ett språk till med mig. Om vi nu ska se något positivt med detta så är det nog mitt engagemang att utveckla elevråden och se till att vi stärker de ungdomar som vill ta ansvar för sina kamrater och ge dem stöd. önskar jag haft dem omkring mig när det blåste som värst.
Pratet om egen ansvar att man har sig själv att skylla gör mig blind av raseri. Den utsatta oftast med ett trassligt privat liv ska nu också ta ansvar för vad den blir utsatt för. Frågan är dock inte enkel utan många gånger är även mobbaren en av de svaga/utsatta individerna. Jag kan åter koppla till min egen uppväxt då jag ville vara med i det "tuffa" gänget, att bli sedd, att bli accepterad. Det var då lätt att ta den vägen som visade att man var en tuffing. min väg berörde de som jag själv blivit utsatt för. Att själv bli mobbare. Jag försökte men, som tur är, var jag inget framgångsrik på område. Jag blev en i svansen.
Men var finns vuxenvärlden? Var finns skolan? Var finns alla de som ska finnas runt våra unga? Alla de som har fina utbildningar? Alla de som glatt på föräldramöten berättar om hur det ska vara? Var är de vuxna på rasten? Hur bygger vi de miljöer där våra unga ska befinna sig?
Visst är det många frågor och få svar men jag känner att det nu är dags att vi tar frågorna på allvar och det viktigaste är att vi tar de som är utsatta på allvar och lyssnar och tror på deras historia. Att vi lyssnar till våra egna hjärtan om hur vi ville ha det när vi växte upp.
Andra som skriver kring detta tema. Jenny Olsson . Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om personligt, krönika, mobbing, våltäkt, Bjästa, skolan, vuxna, föräldrar, samhälle,
