Sitter och tänker på skolan och den utveckling som sker. Får mig då att tänka tillbaka till min korta men lysande fotbollskarriär. Det där laget med losers som lyckades.
Vi var andra laget, gänget som ansågs vara tillräckligt bra eller tävlingsinriktade för att vara med a-laget. Men vi struntade idet och spelade boll och vad vi spelade. Vi var med i St-Eriks cupen likt a-laget, fast längre ner i systemet då vi var b-laget. Det fanns ett problem bara. Ett b-lag fick inte gå om ett a-lag i systemet och vi som inte platsade i a-laget var nära.
Varför höll vi medelmåttor på med det? Svaret var så enkelt likt det borde vara i skolan. Vi hade kul, det var tillåtande och man var en viktig kugge i laget, man var behövd. I b-laget var det tillåtet att misslyckas. Det gjorde att man vågade med den där passningen, dribblingen och skottet på mål. Missade man var det en klapp på axeln och på det igen.
På sidan fanns våra tränare som kändes oss väll och visste vad vi ville och kunde och coachade med hurrarop och kramar. Aldrig ett högt tonläge mot oss spelare. Det behövdes inte för det fanns ett förtroende i alla delat av laget från ung till gammal. De föräldrar som stod runt planen blev fostrade i samma anda vilket gjorde dem till stöd och inte några krävande maskiner.
I min talang blev jag utlånad till a-laget då de saknade folk och vad dålig jag var där då jag inte vågade ta initiativ. Fick skäl när jag missade en passning eller skott. Slutade passa utan försökte bara försvinna på planen till matchen var över. De tuffa orden som fanns runt om gjorde mig värdelös. Jag ville inte bli med i a-laget utan bara vara med i b-laget hoppades på att reglerna skulle ändras så vi kunde fortsätta i uppåt i serien. För vi var tävlingsmänniskor och ville vinna, men inte på de andras bekostnad utan för att det var så roligt.
Jag var inte fotbollsintresserad innan jag började utan att jag började berodde på att alla kompisarna var med i fotbollen och jag var ensam utanför. Men genom den värme och glädje blev jag biten och även om jag fick sluta rätt snabbt tack vare växtvärk och glasögon så var intresset fast och jag ser idag gärna fotboll på alla nivåer och kan då och då drömma mig tillbaka. Det var en kunskap som inte var för ett prov utan en som jag med glädje bar med mig hela vägen i livet.
Tänk om vi kunde sätta om detta till dagens skola. En skola full av b-lag som bara fanns där med glädje och fick med sig kunskap som varade livet ut. En skola som gav frihet och fick tillbaka respekt. För med rätt omgivning vill alla lära sig saker. Vi behöver bara se den enskilde och ge den de verktyg som den behöver för att lyckas.
Media: SvD, SvD2, DN, DN2, Ab, Ab2, Ab3.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Boken om NetRoots och Politometern med en samling med politiska bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, fotboll, kultur, skolan, val 2010,
