Medan den fackliga rörelsen har varit öppen med sina band till socialdemokratin och det ska sägas bildad det socialdemokratiska arbetarpartiet. Facket till och med bildade partiet innan LO bildades. Allt för man såg arbetsgivarnas försprång. Sakta men säkert kunde man genom sitt politiska agerande få en jämnvikt på arbetsmarknaden och vi fick den Svenska modellen som stått som ett stolt exempel och också gjort att vi klarat kriser mycket bättre än vår omvärld. Vi har haft en arbetsmarknad relativt fri från konflikter då vi varit ense om spelreglerna och styrkeförhållandena varit lika.
Det som nu skett de senaste fyra åren och med start tidigare är att maktförhållandena börjar rubbas. Vi börjar nu få en obalans på arbetsmarknaden. Det beror till del på politiken som inte ser att lägga beslut som försvårar för facket att agera för sina medlemmar. Bland annat genom olika anställningsformer, bemanningsföretag och hur den anställde blir uppsagd för att dagen efter komma tillbaka med F-skattesedel. Jag har skrivit om det här.
Vi bör se hur vi ska ha det med arbetslöshetsförsäkringen i framtiden. Vi kan inte släppa bollen till de borgerliga ivrigt påhejade av arbetsgivarorganisationerna. Idag står vi bara och skriker nej utan att ha ett alternativ. För vi måste erkänna att det inte fanns en 100 procentig uppslutning till A-kassan när vi hade makten. Vet själv att jag med mitt första arbete inte fick gå med i A-kassan då jag arbetade för få timmar och arbetslösheten hängande över axeln. Nu var jag med i SSU och troende, men mina arbetskamrater... Vi måste ta tillbaka bollen och se hur vi skapar en moderna arbetslöshetsförsäkring som knuffar mot arbete men inte sätter den enskilde på pottkanten. En försäkring som ser till att maktbalanserna på arbetsmarknaden består. Det ska vara en försäkring som inte stänger ute utan tar emot. En försäkring som faktiskt fångar upp de som mest behöver den. Inte som idag de som sitter på relativt trygga anställningar. Vi måste finna balansen mellan hur försäkringen ska klara lönebildningen och se till de arbetslösas behov.
Vi måste vidare bygga en fackföreningsrörelse som man blir medlem i för sitt engagemang på arbetsplatsen. En rörelse som återfår solidariteten och ansvaret från individen. På ett sätt handlar det av att se bakåt och se vilka som var framgångsreceptet. Sedan använda dem till att göra en modell för framtiden. Grunden måste vara att det finns ett egenintresse i själva medlemskapet. Att man ser en nytta (ej bara ekonomisk) för en själv och ens kamrater.
Här har både socialdemokratin och facket en hemläxa att göra. Det finns en ny värld med globaliseringen, som jag är positiv till, som ställer nya krav på politiken, men också hur vi organiserar oss. Lösningen är ingen skilsmässa utan att vi tillsammans finner de nya vägar som vi ska gå vidare på.
Vi måste i det eftervalsarbete som partiet dragit igång låta den fackliga delen få vara en aktiv part likt som den fackliga rörelsen behöver se över hur de kan fånga upp alla de nya grupper på arbetsmarknaden som saknar den trygghet som de ska ha. För en sak är säker. De olika arbetsgivarorganisationerna kommer inte släppa taget om högerpartierna. Dock gör de inte stödet så synligt men vi vet att det finns.
Media: DN, LO-Tidningen, LO-Tidningen2.
Bloggat: Johan Westerholm, Peter Andersson, Kulturbloggen på ämnet.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Boken om NetRoots och Politometern med en samling med politiska bloggar. Glöm inte NetRoots valananlys samt den öppna kriskommissionen
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Socialdemokraterna, socialdemokratin, ideologi, eftervalsanalys, LO, Facket, öppna kriskommissionen, kris-kommissionen, kriskommission
