Visst känns det vemodigt att lämna omsorgen. Ett otroligt viktigt område, men känner man att ivern inte finns kvar är det dags att gå vidare. Ville redan för fyra år sedan byta område men då fanns det "ingen" som kunde ersätta mig... Ja, visst växer egot men ingen är oersättlig inte ens jag. Det finns en tro att man behöver mååånga år för att kunna göra någon i politiken. Men är det så? Den gamla devisen att man under den första mandatperioden ska sitta tyst och lära finns i politiken. En uppluckring är på väg fram men det tar tid. Det må ha varit av vikt när politiken mer var inne på vad jag idag kallar tjänstemannaområden. När jag kom med så var det kommunfullmäktige som tillsatte vikariat. Ja på den nivån var politiken nere och gottade sig. Ingen tid till övergripande strategier. Det fick tjänstemännen ta hand om medan vi diskuterade om vilka vikariat som behövdes eller ej. För att inte tala om skolmatsedeln. Skulle det vara ärtsoppa alla torsdagar?
Med dagens politik så finns det en mer politisk agenda där detaljkunskapen inte är lika avgörande utan mer den politiska färdriktningen. Med det så kan man redan från dag ett vara delaktiga i det politiska samtalet. Och många kloka förslag kommer de första åren innan man är alldeles förstörd. En förvaltningschef som jag hade för ett antal år sedan sa att sex år var lagom som chef innan man bytte. Argumentet var att på den tiden han man bygga en organisation och sedan var det dags att bygga ny och få klarar riva sin egen skapelse. Det ligger mycket i det och så är även politiken. Man ser det som en personlig misstroendeförklaring om man vill ändra i politiken. Det är inte för inte som uttrycket "så har vi alltid gjort" är så starkt inom politiken.
Jag lyfte frågan om vi skulle ha valen till styrelser och nämnder på två år istället för fyra och sicken reaktion. Mina argument var och är att man ibland inte vet vad ett uppdrag innebär innan man prövat och bland många yngre är fyra år en otroligt lång tid. Så vinsten med kortare tid vore att man snabbare kunde få rätt person på rätt plats samt att lättare att rekrytera nya. Men listan på argument emot var lååång. Dels så fanns det lagar och regler och stadgar. Sedan så kom argumentet att man inte hinner lära sig verksamheten på så kort tid. här fans en oro över att man skulle åka ut efter två år. Mitt argument var att det var möjligt för mig, som vald, och partiet att göra en avstämning. Vad behöver jag för att sitta kvar och utveckla uppdraget och politiken eller gör jag bättre nytta någon annanstans.
Så det finns ett visst obehag från omgivningen när jag nu bestämt mig för att gå vidare och lämna stolar och söka mig till nya som jag kan värma upp till min efterträdare. Att inte veta vad som komma efter mig oroar mina politiska motståndare. Att de nya inte vet vad de har mig. Att veta att jag inte kommer hålla käften i fyra år utan redan från dag ett börja ställa krav på utveckling. Jag vet att det inte är riktigt politiskt korrekt men det skiter jag i. Vill man inte ha mig så är det bara för partiet att sluta nominera mig. Jag är den jag är och min tystnad går inte att köpa.
Noterar att det inom Miljöpartiet finns en annan tradition när det gäller tågbyten och stolsbyten. Det är så att man blir lite avis på den öppenhet som och "kliva fram" kultur som verkar råda inom Miljöpartiet. Tänk om fler än jag och Sandro ville leda socialdemokraterna.
Jag hävdar med en dåres envishet att klokhet växer i dialogen. Med tes, antites så bildas syntesen. Så vad bildas med tystnad och medhåll? Så idag kastar jag mig iväg för att lämna varma stolar till andra. På måndag så väljer jag nya stolar som någon annan haft.
Media: SvD, SvD2.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Glöm inte den Öppna Kriskommissionen. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ledarskap, Socialdemokraterna, kriskommission, öppna kriskommissionen, Mona Sahlin, Facket, LO
