Så utan att vara vetenskaplig ställer jag frågan vilken del som väger tyngst eller om den frågan går att ställa. Kan man jämföra Hemingway ord kring det spanska inbördeskriget kontra Picassos målning Guernica. Vi vet sedan skolan att vi lär oss med flera sinnen och båda berättelsen och bilden där fyller sin funktion. Kopplar vi till Astrid Lindgren så är hennes texter bärande men bilderna till. Den Emil eller Pippi som vi ser framför oss kommer från våra främsta illustratörer. Texterna som vi sjunger tack vare musiken som vi bär med oss.
För mig så blir bilden så klar. Det är den samlade kulturen är en bärare av historien men kan också var en förmedlare av vad som sker i nuet och andas om vad som förväntas i morgon. Om vi tror på detta så är det där också skolan ska gå. Finland framhålls ofta som en nation där resultaten är ledande. Receptet är just en utökning av de estetiska ämnena. Tvärt om den väg som Sverige slagit in på. Vill här säga att jag inte ser några större skillnader mellan de olika partierna här. Så mitt eget socialdemokratiska är mer eller mindre på samma linje som Jan Björklunds militäretiska utveckling.
Åter till mitt bord vid Näs i Vimmerby. Det andas en förväntning kring vad som komma skall. Att få höra Shaun Tan berätta om sina fantastiska illustrationer och tankarna bakom dem. Med andra ord så kommer vi lämna bilden för att höra orden bakom bilden. Åter så förenas de och vi kan inte skilja dem åt. En film ska ses och ljudet, musiken finns där som en förstärkare av det som vi ser.
Ja, lite tankar en eftermiddag i Vimmerby allt i väntan på en illustratör. Det vi vet är att kulturen öppnar sinnet men skolan stänger det ute.
Bloggat: Kjell Åke Hansson på ämnet
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ALMA, Astrid Lindgren, Astrid Lindgrens Näs, Shaun Tan,
