Jag minns för ett par år sedan. Jag var inbjuden till Joniski i Litauen, Vimmerbys vänort. Jag var inbjuden för att se om vi kunde finna gemensamma projekt kring Leader ett utvecklingsprogram inom EUs landsbygdsprogram. Vi var båda leaderområden. Men skillnaden var så stor att det inte var framkomligt. Medan vi jobbade mer med relationer och attityder kring unga och vuxna så beviljade de bidrag till att renovera fönster, helt förståeligt efter en promenad i staden. Så vi var båda med i EU och vi var båda med i samma program men så olika. Bilden av EU som en gemenskap fick där mig så konkret att förstå hur läget var. För när jag samtidigt en eftermiddag besökte det lokala ölschappet fick jag se hur stora avstånden kan vara samtidigt som de är så små. Genast så var det en äldre herre lätt påverkad som tog kontakt med oss. Utan att kunna ett ord engelska försökte han förhöra sig om vad vi var för kufar som letat sig in på stamschapp. När det gick upp för honom att vi varken var ryssar eller letter så sprack han upp i ett leende som visade den tandlösa munnen och en kletig kyss på handen för vår visa sin glädje för oss gäster. Att vi sedan valde att tvätta handen i vodka är en annan historia.
Men det som då slog mig när vi satt i en gemensam aula den 9 maj var stoltheten att vara Europé. Att fått slita sig från ryssen och nu tillhöra den demokratiska församlingen EU. Här firades 9 maj ordentligt med ett gigantiskt uppträdande av de bästa staden hade att erbjuda. Vi svenskar satt förbluffade i bänkraderna och undrade vad som skulle få vimmerbyborna att göra detsamma. Vi börjar lite smått göra något av vår egen nationaldag När så Europa hymnen spelades upp reste sig alla och sjöng med, ja alla utom vi svenskar som chockade lallade med lite grann, så där som vi svenskar gör.
Den eftermiddagen lever fortfarande kvar i mig och jag kan se fredsprojektet EU. Hur de litauer såg räddningen bort från den ryska överheten mot friheten genom EU. Hur de känner en trygghet och den hjälp de får att renovera sina fönster. Vi betalar till det och jag tror det är bra och kommer skapa en bättre värld i närområdet. Det kan med svenska mått tyckas banalt men när tjänstemannen satt med sin pärm och visade bilder på renoverade fönster och dörrar. Så var det med en stolthet i hennes röst som inte gick att ta miste på.
Med på resan var också ungdomar som skulle knyt kontakter för framtida utbyten. Där kunde man känna avståndet var stort. Jag jämför med kommunens arbete med staden Mukono i Uganda där våra ungdomar direkt knutit till sig vänner och det händer saker hela tiden. Så det geografiska avståndet betyder idag inget utan det är nog mer kulturellt betingat. Då Uganda är en gammal engelsk koloni med kvarlevor från den kulturen är det lättare för våra unga att finna varandra där än i vårt grannland Litauen. Min bild är att på det sättet kan Litauen vara mer exotiskt än Uganda i mitten på Afrika. Min slutsats är att det inte är det geografiska avstånden som avgöra vänskap utan andra värden.
Men för att knyta ihop denna postning så här på europadagen så tror jag på EU. Jag tror på en stark europeisk organisation som kan se till att hjälpa de fattigare delarna av Europa. Men också vara en motkraft i världen. Men vi är inte där och resan kan ibland kännas otroligt lång. Men vi ska minnas att en gång i tiden så var Sverige stort och många riken. Avstånden gigantiska både fysikt och mentalt, men sakta så blev i vi ett land. Inte för att jag tror att EU blir ett land men med samverkan och öppenhet så kommer vi lära känna varandra och våra kulturer. Med det så blir det mindre spänningar och ett kliv mot en lugnare värld tar form. Men som Johan Westerholm skriver idag är det en lång bit kvar.
Media: SvD, SvD2, DN.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om EU, Europa, Vimmerby, Sverige, Fred,
