Har jag funnit det klasslösa samhället?

En bit fick färg, men många
är fortfarande gråa

Klassresa innebär inte att man kommer till en ny klass utan att man lämnar en och fastnar emellan. Det blev klart för mig efter kvällen och en pusselbit över mitt liv fick färg när jag lyssnade på författaren Kjell Johansson på Astrid Lindgrens Näs. Är det så att vi funnit det klasslösa samhället? Inte som Marx vill utan som det blev...

       Klassresan var inte enkel för mig. Och ikväll så kom svaret. Resan gör att man lämnar en klass men kommer inte till en annan utan blir stående däremellan. Visst kan vi bo i de välmåendes områden. Visst kan vi ha de materiella prylarna och finnas i salongerna. Men är vi med eller ej. En del ser fördelen med att leva emellan klasserna och kunna skåda de bästa ur båda världar medan en del fumlar och kan inte finna sin roll.

       Jag har gjort resan. Från skilsmässobarn med fader som tog till flaskan till villa, fru,barn, husdjur och en röd Volvo kombi. En produkt av de bästa och de sämsta den socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten gjort. Men med resan så har jag haft svårt att finna min roll. Trots en kaxig attityd och möjligen en liten besserwisser i mig så har jag försökt skaffa mig en position. En bekräftelsetorsk. Allt utifrån att som ung inte fått bekräftelsen hemifrån. 

     Så är slutsatsen att jag kommit till det klasslösa samhället eller i alla fall tillståndet? Är det så att de vi kallar medelklassen är just en stor del individer som lever mellan klasser och är osäkra på sin roll i samhället? Vissa av oss klarar det och ser möjligheterna med att leva mellan klasserna och kan båda utvecklas som individ och göra karriär. Kvällens författare var ett exempel på detta. Medan andra söker som vilsna själar och med olika attribut försöker köpa sig en klass. Personligen finns jag någonstans mitt i denna grupp. Jag kan i vissa sammanhang känna mig hemma för att nästa dag finna en osäkerhet. Bloggandet är ett ställe som jag känner mig relativt trygg med, men så fort jag närmar mig ett ämne som jag inte kan eller är osäker på vad jag tycker är trycket på publiceringsknappen jobbigt... Det gör också att jag vill ta kritik men har svårt för det. Likaledes så misstror jag positiv kritik och undrar om jag faktiskt gör nått bra eller om de bara ska vara "snälla"?

Så denna nobeldag gav mig lite mer om mig och mitt liv. 

Det visar på hur viktig kulturen och litteraturen är. 

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om personligt, krönika, Peter Högberg, Socialdemokraterna, kultur, litteratur,