Barn vill bara barn och låter vi dem vara barn? Idag skriver
ett antal barnläkare på DN-debatt att barnen borde få rösta. En klok tanke vid
en första anblick men så tänker jag ett varv till och landar i att de har rätt
i sin analys men hamnar fel i slutsatsen.
Vi vill alla vårda barnet i oss och gärna som vuxna låta
barnsligheten i oss göra sig påmind när vi leker med våra barn. Men låter vi
barnen behålla barnet i sig eller ställer vi krav på vuxenhet och ansvar över
samhällsutvecklingen alldeles för tidigt. Får barnet vara barn så länge som de
vill eller blir de allt för snabbt miniatyrer av oss själva?
Att ge barn inflytande och att ge barn ansvar är två skilda
frågor. Det första ska de ha men sedan så blir det mer besvärligt när ansvaret
ska kliva in. När jag läser den nya skollagen så har de skarpa skrivningar som
fanns i lagen från 1985 (kap 4. 2 § Eleverna skall ha inflytande över hur deras
utbildning utformas. Omfattningen och utformningen av elevernas inflytande
skall anpassas efter deras ålder och mognad.) på ett sätt tydliggjorts i den nu
gällande lagen från 2010 (kap 4, kvalitet och inflytande: Allmänt om barnens
och elevernas inflytande
9 § Barn och elever ska ges inflytande över utbildningen. De
ska fortlöpande stimuleras att ta aktiv del i arbetet med att vidareutveckla
utbildningen och hållas informerade i frågor som rör dem.
Informationen och formerna för barnens och elevernas
inflytande ska anpassas efter deras ålder och mognad. Eleverna ska alltid ha
möjlighet att ta initiativ till frågor som ska behandlas inom ramen för deras
inflytande över utbildningen. Elevernas och deras sammanslutningars arbete med
inflytandefrågor ska även i övrigt stödjas och underlättas. )
Det är skrivningar som förpliktar. Men innan vi ens börjar
diskutera rösträtt är frågan hur skolan lever upp till den aktuella
lagstiftningen som in grunden inte är ny utan funnits från 1985 snart 30 år och
på en fråga till elevråden så är de mest rundningsmärken för rektorer och
skolpolitiker. En sorts läpparnas bekännelse. Jag blev hänvisad till en
undersökning som pekade på att inflytandet sjönk med åren i skolan och om vi
tänker tillbaka med ett klassrum en lärare som tillsammans med eleverna ägde
dagen terminen så kunde inflytandet ske på ett mycket lättare sätt än när man mer
springer mellan klassrum antingen som lärare eller elev som mer
produktionsenheter. Har Vimmerby i som jag känner till i mitt antagande kring
inflytandet. (Har under ca 10 års tid utbildat elevråden i elevfackligt arbete
och med det anser jag mig ha en insyn i skolans värld, är på köpet även pappa…)
För att återvända till dagens artikel i DN så skriver de om
att man ska tala om de barnets utanförskap och då hamnar man rätt anser jag.
Ser vi på hur skolan smyger in kostnader under premissen att det är ”frivilligt”.
Det är resor som kombineras med shopping och äta ute. Det är fadderbarn som ska
ha en slant. Man ska köpa klasskläder för avslutningen. Det ska åkas på
klassresa. En liten utgift här och en liten utgift där. När excelfilen läggs på
overheaden och bilden vilka som betalt till klassresan står där svart på vitt.
Har de bara glömt eller har de inte råd? Barnet pekas ut och ska Kalle få följa
med på vår bekostnad eller vara hemma? Vet Kalle om diskussionen som pågår på
föräldramötet. Självklart är inte Kalles föräldrar på plats. Sjuka, arbetslösa eller
bara skiter i föräldramötet. Utanförskapet blir tydligt.
När sonen kommer hem och det ska köpas gemensamma kläder
till klassen med tryck a´600 kronor. Visst frivilligt men när 9 av 10 beställer
och den tionde inte är den starke som går sin egen väg så syns utanförskapet. När klassens fadderbarn ska ha sin peng så
blir det en sport att kunna lägga ett par kronor mer för att kunna vara ”mer”
solidarisk än de andra (Att man sedan missat vad solidaritet är gör det hela än
jobbigare) Listan av barnfattigdomen kan göras lång och ges många ansikten.
Utanförskapet är förkroppslat med fattigdomen och då behövs inte statistik Nissar
utan det räcker bra med att se vardagen i skolan för att förstå att man måste
göra något.
Om jag avslutar där jag började med rösträtten till barn så
känner jag nej. Skulle föräldrarna lägga sin röst på Sverigedemokraterna om
barnet ville de eller skulle rösten tillfalla det parti som de själva röstade
på? Skulle det minska utanförskapet eller inflytandet över skolan och
lektionerna? Tror inte en röst till, till föräldrarna skulle fixa det. Det som
behövs är en politik som ser utanförskapet och vill motverka den. Så det är bra
att de lyfter problemställningarna men så landar de fel i lösningarna. Låt
barnet få vara barn så länge som möjligt och låt oss vuxna ta vårt ansvar som
brister idag.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare ochPolitometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, barnfattigdom, inflytande, utanförskap, politik, samhälle, skolan,
