När ska man låta tiden ha sin tid. I söndags Göran Persson
och i kväll Mona Sahlin… En ny tradition som inte smakar bra utan bara ger en
fadd bismak. Även om inte Håkan Juholt rosade väljarna och medlemmarna så var
det ett enigt parti bakom kröningen.
I eftertankes kloka blekhet så träder di gamle ledarna
(frågan om ledare när di gör så?) ut och misskrediterar och samtidigt gör sig
till tolk om framtiden. Två ledare som faktiskt lett partiet till de senaste
valförlusterna. Gamla ledargestalters erfarenheter ska vi självklart ta
tillvara på men när de snabbt går ut och ger kritik eller försöka styra
utvecklingen.
Att media springer på bollarna förstår jag då de säljer,
glädjer och upprör men att då di gamle går på bollen. Ibland så är det bäst att
knyta näven i fickan och nynna tyst ”We shall overcome” och gå vidare tills
telefonen ringer och någon vill ha ens råd.
Om nu man är missnöjd med (vet inte om man kan skriva det)
parantesledaren Håkan Juholt (ja så kommer nog framtiden minnas honom) Så vet
jag inte varför lägga energi på det året i partiet som inte gav oss så mycket.
Visst så var inte allt dåligt och Juholt väckte frågor som vi kommer bära med
oss.
Göran Persson kommer vi minnas för sin tid när Sveriges finanser sanerades. Mona Sahlin kommer minnas för hur hon öppnade upp partiet för HBTQ frågorna. Ska jag finna Juholts så är det väckandet av kulturen och barnfattigdomen. Men låt oss minnas dem för detta och inte skitsnack på varandra och framtida ledare.
Men är det inte så att man saknar den stol man satt på... Att pulsen inte har gått ner trots att man klivit av. Vi har haft ett , enligt Littorin, skitår/period i partiet och di gamles inspel tar inte oss vidare i utvecklingen av partiet i mening att åter bli den ledande samhällsutvecklande kraften...
Bloggat: Johan Westerholm, Martin Moberg på ämnet.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare ochPolitometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, politik, samhälle,
