 |
| Om inte många vägen går, växer den igen... |
Efter min text i går fick jag två kommentarer som leder mig
till denna postning. Två kommentarer som andas klassens stannande. Två
kommentarer som kommer från människor med akademisk examen. Två kommentarer som
pekar på arbetare bli vid din läst…Eller som kan man säga inte beträd min väg.
Ställt in Whisky-provningen på grund av träff med
Ipren-mannen ska slita med mina bihålor så att jag kan vara fit for fight i
morgon när jag ska träffa unga från Uganda och Kenya. Då läsande de kommentarer
som ramlat i på gårdagens inlägg om skolplikt. ”Om alla ska göra klassresor kommer det inte att finnas några arbetare. Och utan arbetare är ett land dömt till undergång. ”. Nästa kommentar kan man bland annat läsa ”Alla kan inte vara akademiker i ett samhälle men alla ska ha rätten att utvecklas på det sätt som den önskar anser jag” Två bilder från individer som vill
cementera det gamla. Vi har gått från folkskolan på 7 år till en grundskola på
9 år och lägger man till förskolan så kan ett par år plussas på. Vidare så är
gymnasiet mer eller mindre ”obligatoriskt” då en stor majoritet av våra
ungdomar passerar dess dörrar. Denna utveckling för att samhället utvecklas och
större krav på kunskap ställs. De ”enkla” jobben kräver allt mer kunskap och
det är en utveckling som jag bejakar och som jag tror är ofrånkomligt om vi som
land ska utvecklas.
När då utbildningsminister Jan Björklund vill reformera
skolan så att de som går yrkesinriktade program ska ”slippa” de teoretiska
ämnena biter han sig i svansen och leder landet mot en väg som kombineras med
sämre villkor och lägre löner från ministerkollegor så går vi sakta vägen från
en spjutspetsnation till en i massan som ska konkurrera med utvecklingsländerna
om sämst villkor, en tävlan vi aldrig kan vinna. Så jag blir uppretad när
kommentarer om att alla inte kan bli akademiker. Det handlar inte om det utan
att alla ska kunna göra resan ges möjlighet till det. Men det innebär inte att
alla kommer göra den utan att de finns de individer som gärna blir vid sin
läst. Men om samhället ska utvecklas och individer ska utvecklas kan vi inte
bygga system som stänger inne folk.
Grunden handlar om människosyn. Kan alla göra resan om de så
vill eller ska några få förundrat få göra den? Även om jag inte gör resan idag
eller gör den hela vägen så är det statens uppgift att se till att vägen är
öppen. Generellt så har vi höjt bildningsnivån i landet och den höjningen kan
inte stanna av utan måste fortsätta utvecklas. Betänk att vi är en av få
nationer som kan bygga framstående militärt flyg från grunden (glöm nu om det
är rätt eller fel med militärflyg och se på själva utvecklingen). Någonstans så
lägger vi den grunden och ska vi kunna fronta med framtidens innovationer så
kan vi inte låta alla arbetare bli vid sin läst. Vi måste välja väg och min väg
stavas kunskapsbaserad ekonomi (tack för begreppet Juholt) inte låglönelandet.
Så du ska inte bli vid din läst du ska ges möjligheter att
förverkla dina drömmar och stötta dina barn i att göra detsamma. Det mår du bra
av och det får samhället att växa. Du tar ditt ansvar och staten tar sitt
ansvar med att se till att ge dig verktygen. Det är ett vinn vinn koncept även
om den trötte 23-åringen utan gymnasiet inte ser det då, fråga mig som ångrar
att jag inte tog chansen.
