Märker sakta hur folkskyggheten smyger på mig. Hur jag inte
på samma sätt gillar möten, folket, utan mer vill välja mitt umgänge och inte
för ofta. Jag blir allt mer selektiv och frågan är om jag kan vara en
valvinnare åt mitt parti? Rollen i talarstolen blir allt mer obekväm. Att känna att man inte är på rätt plats och inte gör rätt saker...
Men i vari ligger problematiken undrar jag? Är det så att
jag inte är nöjd med mitt liv eller är det så att jag inte är nöjd med mitt
parti och på staden är jag alltid politikern, sossen Peter. Den som ofta har
haft svar, en åsikt på allt som sker i kommun, land och världen. Den som varit
uppdaterad. Visst kanske jag är så även idag men rollen känns tröttsam och vara
politiker på barrikaden trots att inget händer, tär. Någonstans så växer behovet
av att kliva av barrikaden och bara titta på, slänga dumma kommentarer och göra
en och annan skarp analys av läget. Möjligt sitta i kulissen och skriva
repliker med spets i… Är det möjligen som en skådespelare som sakta förlamas av
scenskräcken och ser rollen som regissör, producent som mer tilltalande.
Att jag vill göra annat är känt men samtidigt så är
politiken ett gift som tagit sig in i kroppen. Ett beroende om den puls som ändå
finns. Att bara skära av och sätta sig i en kassa känns svårt, men kanske det som vore bäst? Det skrivna
ordet är makt och jag märker det med mitt bloggande att det givit mig en
plattform, en maktbas som få fritidspolitiker på landsbygden har. Att, tack
vare bloggen, ges utrymme på samtliga tunga debattsidor, inbjudan till debatt
på tv direktsända radiodebatter, intervjuer otalet media, att användas som
bakgrund för stora reportage. Listan är lång. Det mesta av min politiska
framgång har hänt med det nya mediet som bas och inget egentligen i
talarstolen. Det säger inte att
talarstolen är fel men kanske inte mitt starkaste vapen i kampen om en ”bättre värld”.
Det som för mig är svårt är att det finns så mycket som jag
skulle vilja formulera men som jag, utifrån mina förtroende uppdrag hindras att
skriva. Jag skulle riva ner så mycket. Då handlar det inte bara internt i
partiet utan främst det som sägs på möten med dörren stängd. Jag märker dock
att det finns en oro med mig i rummet om det som sägs kommer komma på bloggen
eller twitter. Jag blir ett stopp trots att jag aldrig skulle yppa dessa
samtal. Jag har filosofin att bara skriva det i samma takt som det är beslutat
och jag befinner mig utanför sammanträdesrummet och inte mer än om en
journalist stod utanför med micken. Förhållandet är för mig ingen skillnad utan
den delen att jag inte går via det journalistiska filtret utan man utge min
åsikt direkt med den vinkel som jag vill ha. Ett problem är att de andra inte ser tempot och också de möjligheter att nå ut snabbt med beslut och med ens egen vinkel av effekterna.
Men var landar denna postning i? Jo i att antingen kommer
jag lämna politiken i nuvarande form eller så måste jag lämna skrivandet. Det
blir till slut en gräns som inte blir hanterbar. Min politiska utveckling och
min utveckling med skrivandet kommer allt närmare en krock. En krock som det
går att väja för om det görs i tid och det är den tiden som jag efter sommaren
vila känner närmar sig. Partiet verkar inte vilja nyttja mitt engagemang i
sociala medier utan ser mig enbart från talarstolen, en roll som jag
personligen känner mig allt mindre road i. Känner hur skrivandet, strategiskt
grubblandet smygandet i korridoren för att sy ihop något allt mer är den roll i
politiken som jag gillar (OK, man får inte skriva det, inte korrekt att lobba i
korridoren men så är det). Alternativet är att påverka utvecklingen med
pennan/datorn i högsta hugg från läktaren.
Hösten närmar sig och en prövningens tid är inne. Kommer jag
göra verkstad av orden jag skriver eller blir det mest ett skrik i det tysta? För
dem som känner mig vet att det är en resa som började för ett tag sedan. Kan
säga efter valet 2010. Och alla resor når till slut sitt mål. Frågan är bara
vilket mål och om upploppet startade idag?
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Den socialdemokratiska programkommissionens blogg och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, personligt, Vimmerby
