Mannens skratt hördes över hela salongen. Det var ett skratt som inte var städat, fint utan kom frände oborstade hjärtat. Ett skratt som gjorde omgivningen orolig. Var han normal, för att skratta så bland folk gör man inte. Men skrattet återkom över hela resan. Ett stilla protest hördes men det bar inte. Den mannen skulle leva länge med detta grova skratt från hjärtat. Längre än oss som försökte städa våra skratt och känslor
Men varje gång som jag äter schnitzel, på färjan, så ska det vara den sista och när jag sväljer den överkokta ärtan så hör jag skrattet i andra änden av salongen. Havet glimmar och schnitzeln är slut. Mitt fönster är en skådeplats för solens lek över vågorna hur tillfälliga molntussar ger skugga på en och annan vågtopp som skiljer sig gentemot sina vågade vänner.
Iaktagandet blir till en lektion i folkbildning. Ser hur andra gör och beter sig. Jag lär mig och imponeras över de som vår sticka ut och det är inte bara mannen med skrattet, utan det är fler. Visst är vi mainstream i en överväldigande majoritet. Sneglar på varandra så att vi köper rätt, dricker rätt och beter oss inom normen... De flesta vill nog mer men ingen har riktigt modet att göra det. Tyngande på våra axlar sitter Jante och skrattar oss rakt i ansiktet över våran feghet gentemot din granne.
Långt bort i fjärran försvinner lastbåten med gods för andra än oss. Dn glider mellan Gotland och Öland på väg. Vi vet ite kom den försvinner med kakor eller bildäck. Vi bara se hur den minskar gentemot horisonten. Öken bilden är att den stiger fram ö å andra sidan. Där vi skulle möts en annan... En annan som kanske inte är nertyngd av ett litet flinande figur på axeln vid namn Jante.
Skrattet har tystat och det normala är åter rådande ännu en dag så är vi mainstream och vi är starka sådana... Vi närmar oss land och mobilerna börjar åter få kontakt och vi kan åter koppla bort det som vi inte vill se. Ge oss om hän med våra digitala vänner som passar så väl in med sina ettor och nollor. Så klassiskt mainstream i dagens samhälle.
Jag är inte bitter men möjligtvis lite trött. Och solens strålar når nu inte längre min skuldra utan mörkret sluter sig och lampans sken tar vid. Kan också vara Jante som lyser upp riktningen som jag bör gå...
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Den socialdemokratiska programkommissionens blogg och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, personligt, Vimmerby
Skickat via Blogsy
