Så är eran Sahlin över och Juholt kom sågs försvann. Jag är
kvar men hur gick det till? Efter att läst Fredrik Lobergs bok ”Håkan Juholt
utmanaren” och snart klar med ”Partiet” av Eva Franchell känner jag att mitt
personliga bokslut över perioden kan göras. Ett bokslut som gör att jag kliver
vidare.
Valet 2010 förlorades och det tog tungt bland oss aktiva.
Efter fyra år med Reinfeldt ministären ville vi tillbaka till makten. Med ett
antal misstag så tappade vi från 45 procent till att knappt komma över 30 procent
då sista rösten hade räknats. Partier var i kris och det var den största i
modern tid. Det fanns ingen som visste hur det skulle hanteras. Handfallna stod partisterna där och sökte
ursäkterna i väljarna var dumma och Reinfeldt lurades. En och en annan lade
skulden på partiledningen eller rättare sagt på Mona Sahlin som partiledare
fick bära hela skulden på sina axlar. Hon var den första kvinnliga partiledaren
i ett mansparti och fick aldrig förtroendet att leda partiet.
En kriskommission sattes till som skulle förklara förlusten
och ta en färdriktning mot framtiden. Som vanligt så tillsattes kommissionen
för att klara alla maktsfärer inom partiet och vi var ett antal bloggare som
kände en stark oro att det arbete som på pappret såg så bra inte skulle klaras
av. Inte med en öppenhet utan slutenheten som signum. Vi startade Öppnakriskommissionen och började producera dokument, debattartiklar och öppna
debatter på nätet som många kunde delta i. Våra slutdokument följde de områden
som partiet satt upp centralt och vi var snabbare öppnare och när sedan
Kriskommissionen presenterade sina slutsatser kunde vi läsa av våra texter. Vi
hade tagit plats funnit nya vägar att driva politiken och vi såg resultat. Vi
var otroligt nöjda och partistyrelse ledamöter viftade med våra dokument i
talarstolar. Vi var en kraft.
Men så började det grymtas om Mona Sahlins ledarskap och om
det inte var dags för en ny partiledare. På arenan klev en man ut och krävde
hennes och hela partistyrelsens avgång. Håkan Juholt gjorde entré för en
breddare massa. Jag köpte det som han gav intryck för. Att åter få testa HELA
ledningens ansvar för valförlusten var rimligt. Men ingen i partistyrelsen var
med på noterna och så stod Mona Sahlin där ensam som den som ville avgå. Inte
Följde Håkan Juholt sitt eget krav. Jag fick på förtroenderådet den 4 december
2010 detta viskat i mitt öra ” Jag fick på lunchen höra att hela partistyrelsen
kollektivt ställer sina platser till valberedningens förfogande. det innebär
det på kongressen i mars kommer ske ett val på HELA partistyrelsen. En seger
för oss inom NetRoots som drivit frågan om att det behöver prövas förtroendet”
Den som viskade detta var Håkan Juholt. Jag trodde på det och var som ni ser
otroligt glad. För ansvaret för valförlusten kunde inte ensamt läggas på Mona
Sahlins axlar. Många av de som fanns i partistyrelsen hade suttit där allt för
länge och utan bättring lett partiet till två valförluster och rent opinions
mässigt sänkt oss till nivåer som vi aldrig tidigare upplevt. På samma förtroenderåd valdes sedan
valberedningen som skulle ta fram en kandidat till ny partiordförande. Berit
Andnor valdes att leda detta arbete och redan från början slog hon an tonen
gällande kraven på en öppen process med flera kandidater.” – Det är ingen Idol-tävling
det här, säger Andnor.” Men media ville annorlunda och för var dag som arbetet
fortgick så var det nya kandidater som presenterades i media och
vadslagningsfirmorna tjänade grova pengar på alla spekulationer som pågick.
Visst upplever en del att de fick vara med men i mitt eget distrikt var det
”eliten” som fick komma till tals och frågan som jag ställde öppet i media var
hur ska vi kunna ha en åsikt när vi inte ens vet vilka som ställer upp?
Jag fick en framträdande position i denna process med att ta
fram en ny ledare. Under en period ringde media mer eller mindre dagligen till
mig eller så citerades min blogg. Det var en ny upplevelse från min sida. Att
ha Aftonbladet i telefonen antingen för att få lite bakgrundsfakta eller ett
uttalande från mig. Jag var med i direktsända debatter i P1 morgon som räknas
som ett av de tyngre programmen i det politiska Sverige Plötsligt så hade jag
genom min blogg skaffat mig en betydande plattform. Svårigheten var att veta
hur jag skulle hantera den. Att inte bränna mina skepp. Johan Westerholm var en
som fick stå ut med mina samtal och grubblingar denna period. Ofta så körde vi
ihop då vi delade synen på att det krävdes öppenhet.
Sakta så försvann den ena efter den andra kandidaten och så
blev gissningarna allt färre. Då började ett nytt namn att nämnas allt mer och
det var Håkan Juholt. Som de är presenterat i boken så samlades
Socialdemokraterna i Kalmar län på Strand Hotell i Borgholm för sin konferens.
Det var en fredag till lördag och på lördagen skulle Håkan Juholt hålla sitt
anförande som distriktsordförande. Ett tal som vi många såg fram emot då han är
en av det politiska Sveriges bästa agitatorer. Både brinnande och rolig. När vi
anlände så schemat ändrat och Juholt inledde istället. Jag satt som vanligt och
direktbloggade och hängande över axeln hade jag ledarskribenten på Östran,
Peter Akinder som undrade vad jag skrev och tyckte. Som vanligt så var det ett
traditionellt Juholt tal som gav energi och gjorde en pigg. Anledningen var att
han sedan var tvungen att lämna Öland… Jag började grubbla då Håkan alltid
prioriterat dessa sammandragningar med gräsrötterna. När sedan Kalmars
kommunalråd Johan Persson dyker på mig och undrar om Juholts kurs i sociala
medier börjar jag lägga mitt pussel.
Som ni vet fick jag rätt i mitt pusslande och så stod Håkan
Juholt på Sveavägen 68 tillsammans med Berit Andnor och Carin Jämtin. För mig
personligen var det en stor lycka den dagen. Två aspekter. Dels en från Kalmar
som jag kände och hoppades på möjligheter som bloggare att få lite nyheter och
att han skulle lyssna på mig gällande vikten av att satsa på oss i Netroots som
var otroligt framgångsrika. Men samtidigt så fanns det en oro. Vi som haft med
Juholt att göra visste att det fanns en slarver i honom. En oro hördes också
kring hans syn på kvinnor. Självklart så talade han feminismens lov utåt som vi
alla gör… Men hur såg det ut i realiteten? Personligen så ställer jag mig
ständigt frågan hur jag är som person. Hur behandlar jag min omgivning? Skiljer
jag på mitt agerande på grund av kön och hudfärg. Vill svara nej men är osäker.
Resan med Juholt har fått mig att oftare ställa frågan.
Så han var nu utsedd av valberedningen och skulle sedan bara
krönas på kongressen i mars. Vi hade en ledare. Två frågor hängde kvar om det
var några fler som skulle ställa sina platser till förfogande och vad tyckte
Juholt. Två delikata frågor visade det sig. På den första så satt alla kvar och
min besvikelse var stor. De gömde sig bakom kongressbeslut och allehanda
argument varför de var ofelbara och så nyttiga för partiet på den stol de ägde
i partistyrelsen. Jag var besviken och hade inte det varit Juholt som blivit
föreslagen hade min avgång varit nära. Så jävla trött var jag på mitt parti.
Kongressen kom och Johan Westerholm slog oss ner bland
journalisterna i kongresshallen och så kröntes Juholt och det var dags för
talet. Social demokrati lärde vi oss och det var ett tal som möttes av stående
ovationer. Vi från Kalmar län visste vad som väntade och talet var bra men vi
var vana. Det var ett klassiskt Juholt tal även om det hamnade i toppen. Kommer ihåg hur kvällen när han var vald
samlades Kalmar län gänget på den libanesiska restaurangen Sahara och Håkan och
Åsa skulle komma så vi kunde fira ”vår” partiledare. Blekinge delegationen satt
i angränsade rum på restaurangen och det blev ett firande. Jag kommer ihåg att
jag pratade med Juholts kulbo Åsa Lindgren utanför toaletten om vad som väntade
och hon hade ingen aning det fanns en skräckblandad glädje i hennes ögon. Vi
trivdes där vi stod medan livvakterna ville vidare med Håkan. Redan där så stod
det klart för mig att Juholt fick ett nytt liv. Ett liv som han nog inte var
förberedd på. Det spontana som han stod för var kört. Nu var det planerat minut
för minut.
Kongressen var över och jag träffade Håkan när han skulle
tackas av som distriktsordförande. Det var i en gymnastikhall i Högsby. Som
bloggare var jag förbannad på ombudsmannen då det inte fanns nätverk och det
mobila var så dåligt att jag var tvungen att smita ut genom en bakdörr med
datorn vinklad sända mina postningar… När det började närma sig Juholts
avskedstal så smet jag fram och satte mig bredvid honom, mest för att det fanns
ett uttag där men också kunna ta en bra bild. Han satt och fingrade på ett par
papperslappar. Det var talet. Så tog han tag i en penna och började ändra bara
minuter innan han skulle äntra scenen. Viskade till mig. Det är så mycket media
här att det här och det här kan jag inte säga sa han och skrattade tyst. Precis
som jag lärt känna honom. Inget planerat utan allt spontant.
Han höll sitt tal och där så presenterade han sina tredeviser ” Det första: Kunskapsbaserat ekonomi. Ekonomin ska växa utifrån ett
kunskaps baserat tänkande. Det gäller från barnomsorgen till det du går i
pension. Det handlar om att realisera det livslånga lärandet. Ett lärande på
alla nivåer från arbetsmarknadsutbildningar till universitetsstudier.
Den andre: Värdeburen tillväxt. Tillväxten är en
förutsättning för en välfärd. Vi kan inte förlika oss med att barnfattigdomen,
dåliga arbetsvillkor, nedtagningar inom sjukvården ska vara en förutsättning
för tillväxt. Bygga på investeringar i miljö, arbetsvillkor barnfattigdom bygga
om för framtiden som är klimatsmart. Det är en värdeburen tillväxt.
Det tredje: Har Juholt kommit fram genom att se på de
områden där vi är jämlika.
Social investerings politik. De områden där ingen frågar om
vi betalat, Alla de rum där vi alla är välkomna oavsett bakgrund och ekonomisk
tillgång. Som exempel lyfter han fritidsgårdarna.” Vill minnas att det också
fanns en historia om pingviner med denna eftermiddag i Högsby.
Opinionssiffrorna började stiga och kongressen hade tillsatt
en programkommission och en organisationsutredning där Håkan och Carin skulle
leda dem. Som vanligt började det bli oroligt inom sociala medier över att det
inte hände något. Jag personligen gillade inte utvecklingen med stigande
opinionssiffror då det var förändringens största fiende. Låt Juholt fara runt och hålla tal så vinner
vi valet. Carin Jämtin bekräftade min oro men sa att det kan man inte säga
högt. Sommaren kom och med det Almedalen där vi Netroots bloggare träffade
Håkan och fick order att jaga och vara kritiska annars kommer det inte att
funka. Vi var ett par som tog honom på orden och satte igång jakten. Vi hade
ångan sedan Öppna kriskommissionen och valberedningsfarsen uppe och med
godkännande från partiordförande var det bara att köra på. Den veckan träffade
jag i stort hela ledningen och det fanns en oro men också spänning över
framtiden. De förstod att man var tvungen till omprövning men visste inte om de
hade mandatet från medlemmarna att så göra. Det var ingen Göran Persson som
bara gjorde.
Så kom hösten och vi vet vad som hände det ena efter det
andra radades på varandra. Till slut så tyade jag inte mer. Johan Westerholm
och jag skrev på SVT debatt om att det måste vara nog med dessa missar som
Juholt stod för. Att det sabbade så mycket. Jag skrev sedan ett inlägg påbloggen som av många tolkades som om jag krävde Juholts avgång men så var inte
fallet ” Så jag har till nu stött Håkan Juholt men känner att det finns en
gräns för när mitt tålamod tar slut och det är fruktsamt nära nu. Det är
partiledardebatt på onsdag och kommer det gå bra och kommer vi kunna få fokus
på det och inte försvarstal kring vad vi gjort, inte gjort eller skulle/borde
ha gjort.” Det är nog mitt kändaste inlägg på bloggen och jag fick vara med i
debatt igen i radion mot min partikamrat från Västervik. SVT-debatt ville ha
med mig i sändning, men jag nekade kände inte att forumet passade mig.
Han hade idéer som jag trodde på om både de tre punkterna
och barnfattigdomen och så kulturen som plötsligt fanns med i det politiska
samtalet Hans inlägg om kulturen jublade jag över och plötsligt så kunde vi få
upp barnfattigdomen på agendan även i en borgerligt styrd kommun som Vimmerby.
Det som året innan Juholt varit omöjligt.
Men så kom den där kvällen och jag skulle precis slå av
datorn då det plingar till i inkorgen och det är pressmeddelande om att Håkan
Juholt skulle hålla presskonferens i Oskarshamn dagen efter. Jag fick en klump
i bröstet för man behövde inte vara en Einstein för att räkna ut vad de
handlade om. Samtidigt så var det ingen stor överraskningen efter beskådat
beläggningen av 68:an och hur ledande partikamrater skjutit på ett otroligt
fult sätt. Även om man inte delade Juholts ledarskap kunde man hantera det
snyggare. Nu finns varken Österberg eller Östros kvar i ledningen för mitt
parti och det gillar jag. De hade sina styrkor men de sjönk i hur de agerade
kring Juholt.
Jag bestämde mig sent den kvällen efter att jag bloggat om
pressmeddelandet att jag skulle åka ner till Oskarshamn. Och familjen förstod
min prioritering och jag satte mig i bilen. Telefonen ringde och media hade
sett på Twitter att jag var på väg och ville efter presskonferensen ha en
kommentar i direktsändning och jag var tvekande inte till direktsändning då jag
i Smålandsnytt blivit klippt till att mer eller mindre kräva Håkans avgång… Vad
hade jag att tillföra. Vi bestämde oss för att höras senare. Efter en timme så
kom jag ner till ett belägrat Oskarshamn. Det var all världens eller i alla
fall Sveriges media på plats och av polisbristen syntes inget till. Jag möte
Fredrik Kornebäck när jag kom fram. Han var Håkans pressis och att han var
nervös såg man tydligt. Det var en speciell stämning i luften. Alla visste att
han skulle avgå men inte hur eller när och samtidigt så ville vi att detta
skulle vara ett av hans infall om att presentera kulturpolitik. Men ingen
trodde något annat innerst inne. Ombudsmannen Mattias Adolfsson mötte jag och
frågade om jag kunde vara till nytta. Han spände ögonen i mig och frågade om
jag var nöjd nu. Jag tror aldrig jag blivit så sårad i politiken. Fortfarande
har han inte kommenterat det hela. En orsak kan vara om man läser i boken hur
Johan Persson var kungamakare och vi vet att det då behövs riddare och
ombudsmännen är just dessa riddare. Plötsligt så var en kungakrona på väg att
glida dem ur händerna och hur såg resten på partiet på detta. Dessa herrar som
satsat allt på ett kort och vi stod nu och väntade på kungens avgång. Jag kunde
inte då förstå hur det brast för dem men med lite tid till händelsen så förstår
jag.
Presskonferensen genomleds och jag kände mig hotad av
omgivningen. Jag blev utskälld i den otroligt intensiva spänning som låg i
luften. Många av de ledande socialdemokraterna i länet var på plats och de såg
knappt åt mig. Jag var paria. Det enda stödet som jag kände var från den
tillreste Erik Laakso. Jag tog den där intervjun och sedan så tog jag mig så
snabbt hem som möjligt. I bilen så var det så nära att jag lämnade alla
politiska uppdrag och partiet. Jag hade inte höga tankar om de ledande
Socialdemokraterna i Kalmar län. Än idag så är inte förtroendet tillbaka och
jag väljer att ha distans till partiet som jag inte haft sedan tidigare. Man
kan säga att den eftermiddagen påverkade hela mitt förhållningssätt till
partiet rätt eller fel så är det så.
Så stod vi åter utan ledare och en fasa om en ny resa med
Berit Andnor skrämde. Men så plötsligt så presenterades Stefan Löfven som ny
ordförande för Socialdemokraterna. En man i de gråa dimmorna som det inte lyste
av. Precis vad som behövdes efter hela havet stormar.
Avslutningsvis så finns Håkan i mina tankar och han är en
viktig del av min historia i partiet. Han gav mig råd han låg i vår soffa och
kommenterade konsten på väggarna och att vi hade samma kökstapeter. Han gav
energi när den behövdes. Men tog också den som partiledare. Håkan Juholt satte
kulturen och barnfattigdomen på den politiska agendan och den finns fortfarande
kvar. Det var nog så att vi behövde en Juholt för att väcka partiet. Att han
gjorde nytta utan att egentligen veta av det själv. Det hade inte funkat att gå
från Sahlin till Löfven. Det behövdes en övergång och Juholt var den. Kan
tyckas brutalt att skriva så men sanningen är ofta brutal och ingen sagobok och
definitivt inte politiken. Den skördar offer. Boken pekar på det. Vet inte om
det var meningen men så läste jag den och den väckte också mina tankar om den
tiden. Partiets mest skakiga tid i modern tid.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Den socialdemokratiska programkommissionens blogg och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, personligt, Vimmerby
