Våra jugoslaver och italienare var inga problem. För de hade jobb. Det var knäckfrågan. Det fanns ingen integrationspolitik utan det bara kom tog ett jobb, barnen till skolan med hemspråk och hem se Språka på serbokroatiska och ut till oss och leka. Visst var jag lite sur på en av grabbarna men det var mer för han var så jävla stark. Jag kände en avundsjuka för de hade en gemenskap som vi svennar inte hade. Visst fanns det när jag växte uppi villakvarten intill Trångsund. Alla var sossar och alla hejade på Hammarby (annars åkte man på stryk) Livet var enkelt att till och med egenföretagaren var sosse. Han menade att det var tack vare sossarna som han kunde driva sitt företag.
Det fanns en trygghet och folk hade arbete som gjorde samhället tolerant och vi såg inte gänget från Jugoslavien eller Språka på serbokroatiska som något märkvärdigt och inget som störde.
Det var mer överklassen som var hotet. De som fnös mot oss i arbetarklassen. De som krävde att vi bara skulle serva dem en med det ena och en med det andra. Gänget från Jugoslavien var i samma båt som oss. Möjligt att man kan tala om arbetarklassens internationella solidaritet även om ingen av oss visste att det var så det hette. Vi spelade i samma lag och som vi ser även nu var många av dem talangfulla och en stor tillgång.
Men vi slogs. Inte med järnrör, det är för veklingar, utan med nävar eller bambupinnar (fråga inte vad de kom ifrån, men jag tror de var skaft till krattor eller gamla fiskespön) Det var vi mot dom. Dom i Skogås. Det var ett jävla pack. Gänget från Farsta var ok.. Mycket för att delar av oss gick i skolan där både högstadiet och gymnasiet fanns där. Det var de gamla byarna mot varandra och oavsett färg så hjälptes vi åt.
En sak begrepp jag inte. Vi hade en som drev gatuköket (hade fantastiska vårrullar som man fyllde med soja) tror han var turk? När han blev förbannad på oss skrek han om våra mammor och när vi svarade med samma refräng blev han bindgalen. Vi förstod inte varför? Vi tog inte så illa vid oss om någon sa nått skit om våra föräldrar. vi hade inte den respekten som de hade. Själv var jag skilsmässobarn och morsan som stuckit var inte så mycket värd för mig, så att han skrek skit om henne rörde inte mig.
Men åter så tog vi hand om varandra. Visst slogs vi men när det ropades på fika la vi nävarna åt sidan och tog oss an de ljumma bullarna som dukades fram. Mätta och glada kunde vi sedan fortsätta slåss oftast utan att vi kom ihåg varför? Det blev sanbbt avslaget och vi gick och badade. Som Johan Westerholms skriver det fanns en Anderssonskans Kalle mentalitet över samhället. En förståelse för att vi var beroende av varandra. Visst fanns konfliktytor men det var inte på invandrare som de berodde utan på andra delar.
På TVn återkom det med Språka på serbokroatiska, jag lärde mig inget av det men det fanns där. Det var en del av min uppväxt och det sitter fortfarande kvar.
Johan Westerholm skriver bra på ämnet och jag snor ett gäng länkar av skiftande karaktär av honom också! Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1, SVD2, SVD3, Ex1, Exp2, Af,
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Den socialdemokratiska programkommissionens blogg och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, personligt, Vimmerby, sverigedemokraterna, Jimmy Åkesson
