Blev igår intervjuad av en student om den lokala alkoholpolitiken och då speciellt med hänsyn till ungdomar. Jag fick chansen att breda ut mig, vilket gillas av en politiker måste medges. Tänker på de jag sa när jag läser om det som sker i Husby. Ett våld som samhället aldrig kan acceptera.
Vist kan det finnas en frustration över att inte bli sedd eller uppleva sig som orättvist behandlad. Visst finns en rastlöshet bland grupper ungdomar. Inget är något nytt och vi kan se hur det med jämna mellanrum blommar upp. Skälv minns jag Kungsankravallerna där jag fanns i svansen och. Tyckte det var så tufft och spännande, även om jag då inte tordes mer än att vara svansen. Men jag spelade en viktig roll, ty utan svansen så hade inte de ledande känt att de vågade eller hade stöder för sina handlingar. Så tänkte jag inte då. Fanns nog en längtan att vara i fronten bland de tuffa hjältarna som vi såg dem då. Idag vet jag bättre, tror jag. Varje tidsålder har sin revolt. Tyvärr å ingår ofta en allt högre grad av våld och vuxenvärlden verkar tänkte lära sig något. Stilla tittar vi på och tänker inte att dessa ungdomar har föräldrar någonstans som har ett ansvar för det som sker. Klarar de inte själva att stäva sina ungdomar så är vi fler som kan kliva n och måste så göra.
Kan känna en grund i att folkrörelse Sverige inte längre finns. Vi pratar om det men det är mest på papperet det finns. Undandrag finns ska erkännas och jag lyfter där Vimmerby IF som startar ett stort integrationsprojekt som inte har en koppling helt till fotbollen. Det finns ett äkta samhällsengagerade bland föreningens ledare som man inte kan blunda för. Ett driv att lyckas oavsett om det offentliga finns med. Inget villkoret men en tacksamhet om kommunen vill vara en partner.
Här känner jag utifrån vad jag läst en oro över föreningen Megafon som inte verkar vilja bli en medspelare till samhället utan en som tar våldsverkarnas stöd och inte den vuxnes ansvar att påtala rätt och fel. Vi vuxna har ett ansvar organiserade eller ej så är det så. Jag kan känna en oro att vi inte vågar vara vuxna mot våra tonåringar. Att vi så gärna vill vara vänner med dem. Vi glider iväg in i en Facebook relation med de unga. Inte som ett komplement utan som ett alternativ. Balansen mellan vänner och vuxna är svår och klarar man inte de så strunta i vänskapen och stanna vid att vara vuxen. Krasst så är de det som våra ungar behöver mest. Vänner har de nog av men inga vuxna förebilder eller rättesnören.
Som avslutning så kan jag tänkte passera polisen som är samhällets förlängda arm och en företrädare som som spegla de normer som samhället står för. När de utrycker rasistiska ord och kraftigt nedsättande synsätt på individer och grupper så är det aldrig acceptabelt. Polisen ska inte ens vara i närheten av dessa uttryck. Visst kan man försåt en frustration men det får inte gå ut över allmänheten och det gäller att hålla den proffisionella hållningen intakt. Klarar man inte det så är frågan om man är passande för rollen som polis, samhället skedande ordningsmakt.
Media mm: Ab, Johan Westerholm, SR, SR2, Expressen, Martin Moberg, Aftonbladet, Exp, SvD, DN.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, personligt, Vimmerby, moderaterna, Socialdemokraterna,
Skickat via Blogsy
