Jag finner ett mönster. Potatis kräver fett… Vi vet den där
första färskpotatisen som man tar in i munnen med en stor klick smör. Förr ett
par veckor sedan så bjöds jag på Sandefjordssås (lika delar smör, grädde, creme
fraiche och så lite löjrom). Så idag Isterband med gräddstuvade färskpotatisar
med dill.
Jag märker trenden. En trend som inte kan talar bort. Den
ljuva lilla potatisen kräver fett för att nå sin kulinariska nivå som den kan
nå. En annan aspekt är att alla tre sanningar i mitt exempel bygger på
färskpotatis. Men även när vi låtit den första glädjen över att ta den första
färskpotatisen in i munnen med mycket smör så fortsätter det. Tänk er
färskpotatisen tillsammans med den feta matjessillen och gräddfilen. Hur
smakerna balanseras i en njutning som varar till nästa tugga och om och om
igen.
Potatis är en ädel rotfrukt som på rätt sätt kan ge oss
oanade höjder av njutning. Vem slickar sig inte om munnen när den där gratängen
med grädde, kanske lite ost och så en köttbit till det. En sallad för att
fräscha upp gommen för att ta nästa tugga.
Höll på att glömma de fantastiska potatisgnocchin som man
serverar med oxfilé i gräddsås och gärna lite champinjoner.
Som avslutning så tar vi potatisen ett varv till men denna
gång förädlade till chips. Friterade i fett och med en eller annan smak så
krispar de ner och gärna med en kall öl.
Potatis är en basvara som vi inte kan vara utan. En som
förmedlar den svenska folksjälen. Hur vi tar till oss omvärlden med öppna armar
och gör den till vår. Hur potatisen färdats runt för att med
arbetskraftinvandring landa i våra jordar och ge oss stöd i vardagen.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, kultur, personligt, mat, potatis, chips
