Min far lämnade sina uppdrag när jag föddes. Han ansåg att jag var viktigare än partiet. Han var aktiv i Unga Örnar, partiet och facket. Men när man skrapade lite på ytan så visade det sig att han inte var bekväm i partiet. Redan då i slutet på 60-talet och början på 70-talet fanns det en fastställd agenda som man skulle följa. Men min far var inte sådan, utan hade en egen ide om politiken. Hur han såg utvecklingen i kvarteret där vi bodde. Han hörde samtalen på arbetsplatsen, pratade med grannen som var sin egen som rörkrökare. Men fortfarande inbiten sosse. _Varför ska jag byta parti för att jag blivit rik? Det är ju tack vare sossarna som jag kommit så långt, var hans argument. Det fanns en annan botten och kunskap om samhällsbygget. Det var generationer som just upplevde välfärdens utveckling och hur deras barn gavs möjligheter som de själva inte haft. Men far slutade i partiet. Tror också att han lämnade partiet. Men de socialdemokratiska värderingarna fanns djupt kvar och påverkande hela min uppfostran. Dagligen så refererades nyheterna med en socialdemokratisk vinkel i hemmet. När släkten samlades så var det självklart med politik och jämföra lönetrappor… Minns att min far alltid skulle ha rätt. Det kunde bli rätt intensiva samtal med allt högre röster, innan någon vek av och gick till köket för att ta påtår… Så länge min far levde var han trogen de socialdemokratiska värderingarna och inget annat var tänkbart. Dels så var det ursprunget. Ett arbetarhem söder om söder i Stockholm. Där var man socialdemokrat och hammarbyare. Släkten var sossar. Det fanns i modersmjölken och så även på mig. Men om min far var trogen idéerna så var han inte lika trogen partiet. Han deklarerande vid flera tillfällen att han inte tänkte engagera sig så länge den lokala ledningen fanns kvar. En ledning som enligt honom mer tänkte på den egna makten än samhällets utveckling.
När jag valde att engagera mig i SSU var han stolt. Det var en mycket rörd far som såg mig i ögonen när jag kom hem efter skolan och berättade att jag hade gått med i SSU. Hans såg att uppfostran hade landat rätt. Men samtidigt så fanns hans ord om partiet med mig. Något som jag nog försökt leva efter. Att inte ge avkall på dig själv för partiets skull. Att vara trogen socialdemokratin som ide, men kritisk granska partiet. Där är jag idag. Så när jag denna söndag sitter och funderar på mitt politiska liv så är det tack vare min far som min kritiska hållning finns. Tyvärr han jag inte tacka honom för det då han lämnade livet för ett par år sedan. Men kanske är de så det ska vara. Allt för sent ska vi upptäcka hur kloka föräldrar är. På något sätt så får vi med oss saker som vi har nytta av livet. Medvetet eller omedvetet så är det så.
Så jag började med fotsoldater och präster. Min far var varken fotsoldat eller präst. Han var en egen tänkande, reflekterande individ och under ett tag medlem. Kanske är det där som det gick snett? På 70-talet när partiet tappade honom. Det öppna partiet som Carin Jämtin pratar om hade min far gillat. Då hade det kanske åter funnits plats för honom igen. Men samtidigt så är det allt för många som ser den egna makten framför samhällets omvandling som huvudsyfte med engagemanget. Så partiledningen har en stark inre resa att göra om de vill fortsätta vara en omvälvande kraft i svensk samhällsutveckling…
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, moderaterna, Alliansen, Socialdemokraterna, val 2014, #val2014
