Min far är död. Jag han aldrig återuppta kontakten med
honom. Nästan halva mitt liv var jag utan kontakt med min far och mor. Mammas
dödsbud kom via mobilen när jag var på väg till partiets tält på marknaden. Jag
vände inte, för partiet väntade på mig. Sorgen kom senare. För pappas del så
stod polisen på gården och informerade mig. Där tog sorgen direkt.
Pappa dog för fyra år sedan men det är först nu som jag
börjar inse vilken vikt han spelat i mitt liv. Vilka värderingar som han förde
över till mig. Jag saknar honom och hade viljat ha honom vid min sida idag. Att
kunna prata om mitt liv, hans liv och samhällets utveckling kring oss. Det är
nu som jag reflekterar över vad jag bär med mig och kan börja skriva om honom. Den
där dagen så blev jag ensam. Även om jag inte hade kontakten med varken pappa
eller mamma så hade de ändå funnits där en bilresa, ett telefonsamtal bort. Men
nu var jag själv. Ensam kvar. Visst så har jag familj, men tomheten tog tag i
mig. Omgivningen har svårt att förstå mig på den punkten.
Min pappa hade ett starkt engagemang för samhället. Men
redan 1969 så valde han att lämna sina fackliga och politiska uppdrag. Dels var
han lite besvärlig, men mest för att få tid till sin enda barn, mig. Han var på
det sättet modern men hans värderingar var gamla i perspektivet socialdemokrati
och alla likas värde. Där fick jag grunden som gjorde att min inställning till
andra oavsett hudfärg, sexuell läggning eller politisk åsikt var lika mycket
värda. Sedan behövde/behöver man inte älska alla, men respektera, inte åsikter,
men personer…
Min pappa var ett barn av arbetarrörelsen. Både farmor och
farfar var arbetare och med i arbetarrörelsens begynnelse. Värderingarna har
gått i arv och det socialdemokratiska synen på samhället var det enda som fanns.
Jag har tidigare skrivit om grannen som var egen företagare och fortfarande
sosse då han menade att det var tack vare den socialdemokratiska politiken som
han fått möjligheten och att med en fortsättning skulle hans barn få samma
eller bättre möjligheter.
När jag nu passerat fyrtio så konstaterar jag att de
värderingar som jag bär med mig och de ställningstagande som jag tar i
politiken bottnar i det som jag fick med mig av min far. Trots att vi inte hade
kontakt under en så lång tid så var det en botten som lades djup och som inte
svajar vart vindarna blåser. Samtidigt så finner jag också en trygghet, vilket
leder till att jag på ett helt annat sätt vågar stå för tankar och idéer.
Med ålder så blir man klokare och ser betydelsen från
barndomen. För mig innebär det att barndomen blir allt viktigare och att en
trygg barndom leder till trygga vuxna. Jag hade en trygg barndom till att börja
men en tuff skolgång och tonårstid. Tror att just grunden gjorde att jag kunde
ta klivet vidare och nu mår bra och med tydliga värderingar. Så det gäller att
alla unga får bra positiva vuxna omkring sig. Inte alltid nödvändigt en mor
eller far, Men vuxna måste vara närvarande.
Jag saknar att jag aldrig han tacka pappa för det som han
lärde mig, för de värderingar som jag fick med mig. Ni som fortfarande har era
föräldrar i livet. Stanna upp och tänk till. Fråga er vad era föräldrar
betyder, eller andra vuxna i er närhet. Jag gjorde inte det och därför sörjer
jag dubbelt. Skiljas som ovänner, inte fått reda ut problemen och inte kunna ge
honom den där kramen och tacka för att han gjorde mig till mig.
Måste säga att Min Sanning med Barbro Westerholm och Johans bloggning gav mig den där sista pusselbiten.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik samhälle,
