Återkopplar till mina två tidigare inlägg på ämnet om
socialdemokraternas roll i politiken. På Bokens dag som arrangeras på AstridLindgrens Näs så är det många som söker upp mig och frågar om partiet och vad
vi vill. De känner en vilsenhet och jag kommer på mig själv med att inte kunna
svara. Men också en resumé över dagen.
Så var åter Bokens dag över på Astrid Lindgrens Näs. Fyra
skilda författare som jag inte läst sedan tidigare. Fyra författare som ändå
hade en gemensam sak. Ålder och då inte livets tidiga ålder. Margareta
Strömstedt sammanfattade sitt liv och på en rak fråga om hon väntat så länge
med att skriva om sitt liv berodde på att inte skada någon. Hon sade -behövde
bli 100 för att våga om svärtan i mitt liv.
Och att hon inte tagit någon hänsyn till andra som passerat hennes liv.
Nästa på scen var debutanten Katarina Bivald som visade på att man inte måste
besökt ett land för att skriva om det. Hennes bok ”Läsarna i Broken Wheel
rekommenderar” utspelar sig i den där typiska lilla Amerikanska hålan som vi alla
sett på film eller läst om. I botten finns en brevväxling mellan den unga
bokslukerskan som brevväxlar med äldre dam i Amerika. Kommer läsa boken då den
fick följa med hem. Johan Teorin med sin gamle hjälte och de gamla historierna
på Öland fortsätter på det inslagna spåret om behovet av den äldre
generationen. Som avsluting kliver Catharina Ingelman Sundberg upp och berättar
om sin bok ”Kaffe med rån” och hur de gamla tror på ett bättre liv i finkan än
på hemmet. Hur hon gjorde research för att finna det perfekta brottet som kunde
ske med rollator… Även om det inte var den bästa Bokens dag ur mitt politiska
tänkande så väckte det ändå tankar som gör nytta. Jämfört med förra året så var
det en mindre samhällsengagemang även om det fanns så var det inte lika
uttalat. Men dessa dagar behöver jag. Det är både flykt och input…
Tänkte inte skriva mer kring politiken idag utan bara öppna
Margareta Strömstedts bok ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig -men jag orkarinte” och försjunka i fåtöljen och låta henne föra mig bort från dagens
Vimmerby och den aktuella politiska debatten. Men ständigt så påminns jag om
bristen på svar som jag har. Hur livet var lättare förr. Eller är det bara mitt
minne som spelar mig ett spratt och jag faller in i den klassiska klyschan? På
ett sätt var det lättare då vi ägde mer av politiken själva och inte var så
beroende av omvärlden. Men dörren behöver inte vara stängd och Håkan Juholt
pekade på att man kan utifrån vår ideologi utveckla en politik som passar in i
det samhälle som vi lever i. Idag så är det tomt. Jag har idéer och jag vill.
Men är inte säker på att jag har backning på mina tankar i mitt eget parti.
Även lokalt vill jag en massa och springer nog över mina partikamrater som
kliver undan och backar ifrån mig och mina tankar. De hinner inte ens prövas
utan får läggas i korgen som inte längre kommer fram.
När jag sitter på Astrid Lindgrens Näs och hör hur samtalet
formuleras så känner jag både ett hopp och en desperation över att inte kunna
ge de svar som efterfrågas. Men nya intryck kommer fram och jag får åter energi
att fortsätta tänka på hur politiken kan utvecklas. För som Ingmar Bergman sa
till Margareta och Bosse Strömstedt när tänkte skilja sig och besökte honom på Fårö ” Det finns
inget större straff än att möta den som vill tala, med tystnad” Något för
partiet att tänka på,
för jag kan inte svara...
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, samhälle, Socialdemokraterna, riksdagen, votering
