En vän bad mig ge kritik inför hans konstutställning. En
ynnest att få ta del av verken innan de blir allt för publika. Att få möjlighet
att kritisera innan tavlorna är hängda och allmänhetens dom faller. Snart så kan de ses på Eksjö bibliotek. Tyvärr så är jag borta och kan inte komma på vernissagen...
Konst är ingen lätt uppgift. Alla har vi en åsikt och endast
dålig konst är den som lämnas utan reflektion eller känslor. Man behöver inte
gilla ett verk för att det ska vara bra konst. Att man skäller, diskutera,
gråter, skrattar över huvud taget visar känslor visar på att konsten når fram.
Men många anser att konst bara är det som man själv gillar och det andra är
skit. En svart-vit tolkning av världen är det som vi strävar efter då det är
lättast då. Skurk är skurk och polis är polis. Vill dela upp världen i det onda
och goda. Peka på vi och dom. Men världen består av alla regnbågens färger och alla gillar vi regnbågen med sina klara färger över himlen.
Konsten är en bra mätare av samhället och få konstverk är
svart-vita även om de är så bokstavligt så är tolkningarna av deras innebörd
många. Vi kan stå tillsammans framför ett verk och se så olika värden, världar och
sätta igång så många skilda tankar som vi inte trodde var möjligt.
Men konsten kan också vara kränkande och men fortfarande
vara konst som ska respekteras. Minns Lars Wiks rondellhundar. Det
leder mig in på konsten som en samhällsomvandlare. Många konstnärer har försökt
ändra världen och än fler är de som valt att tolka skeenden i världen. Vi
känner alla till Picassos, Guernica. En målning kring staden med samma namn och
vad som hände i spanska inbördeskriget.
Kan politiken ta till sig konsten för att komma vidare i
samhällets utveckling? Håkan Juholt trodde på det och använde konsten och
kulturen som en ingång i hans syn på hur samhället skulle ta sig vidare. Han
hade rätt på den punkten. Jag tänker på det då jag sett ett par bilder via
Facebook och givit lite synpunkter på dem. Mina tankar drog igång.
Jag tror det är det som väljarna längtar efter att få se
politikens bilder, verk av hur de tänker sig samhället längre fram. Det är
ingen spänning i att måla kommatecken och procenttecken efter varandra,
särskilt då de målas i samma smetande nyans av rött och blått i en enda röra.
En smet som gör att väljaren inte ser nått och inte väcker fantasin. Inte kan
väcka till diskussion om tolkningar. Ett ointresse tar vid och vi ser det.
På söndag kommer Stefan Löfven hålla sitt sommartal och han
har då chansen att ta upp paletten och ändra på färgerna. Ta bort den blå-röda
smeten och ta fram den klara röda nyansen och måla ett samhälle där åter alla
finns med och bidrar till utvecklingen. Ett samhälle där ingen lämnas efter.
Men se inte tillbaka och måla den i nostalgi, lär av de gamla mästarna men måla
din egen tavla som pekar framåt med gårdagen som en lärdom. Våga överge de
färgblinda konsulterna som följer i politikernas steg. Våga tro på den egna
förmågan att leda landet och den egna politiken. Våga färgsätt politiken med
socialdemokrati. Det är alldeles för lite av det idag. Se till att vi inte
hamnar i en situation att morgondagens Picasso målar en Guernica över
socialdemokraterna. Än finns det förändring att göra.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, samhället, Socialdemokraterna, Stefan Löfven, Lars Vilks. Picasso, Konst,
