Och var del ett avklarat. Men då var resten
kvar och jag ikläder mig fortfarande rollen som kritiker, den kärleksfulla. Partiets
stabilitetspakt ligger som en våt filt över tankarna om nytt. Men Solen skinner på himlen och en promenad blir det.
Jag har hela tiden, bestämt, hävdat att
problemen är tredelat. Ledningen, ledarskapet och så politiken. Vi har nu
klarat att förändra en del av ledningen så då är det resten kvar. För sanningen
i vitögat så är den enda förändringen att en lämnat VU och en annan i VU satt
sig på den främsta stolen. Inget nytt blod är tillfört. Alla andra sitter i
orubbat bo och signalen som skickas ut är att allt är bra och det är den
signalen som oroar mig. Vi vet hur stor krisen var för ett år sedan och en
kriskommission tillsattes som lade fram en bra rapport och Mona Sahlin klev åt
sidan men de andra satt kvar. Håkan Juholt kröntes på en enig kongress och
siffrorna steg till en början och allt förändringsarbete kom fullständigt av
sig. Organisationsutredningen dröjde med att utse ledamöter och farten kan man
med lite god vilja kalla halvfart (och då är man snäll). Programkommissionens
arbete kom inte igång förrän senhösten 2011.
Partiets stabilitetspakt ligger
som en våt filt över tankarna om nytt.
De mandat som Håkan Juholt och Carin Jämtin
fick i mars och det förändringstryck som fanns bland medlemmarna rann ut vart
efter som siffrorna steg igen. När sommaren kom fanns det inget kvar och vi som
skrek fick order o att sluta upp i leden och i det närmaste vara illojala. Men Juholt och Jämtin ville att vi skulle
fortsätta. Min bild var att de var oroliga och Jämtin var inte överförtjust i
att våra siffror steg. Hon insåg likt mig att för varje procent som vi steg
försvann kraften till förändring.
Partiets stabilitetspakt ligger som en våt filt över tankarna om nytt.
Nu är situationen väldigt lik den som den var
för ett år sedan. Sämsta siffror, gatlopp i media, slitningar mellan grupper
och vi har krönt en ny ledare som ”alla” älskar och de första signalerna pekar
på succé… Ingen verkar minnas att vi gjorde samma resa för ett år sedan. Men nu
får Löfven gå i partiledarskola (Ett steg framåt). Och vi som fortfarande vädrar vår oro beskylls för att vara, åter igen, illojala
Partiets stabilitetspakt
ligger som en våt filt över tankarna om nytt.
Men den gamla ledarskapskulturen finns kvar
med slutenheten och göra upp i slutna kammare. Att inte ha en öppen kultur som
visar på att vi är mogna att ta till sig tankar från andra än fåtalets kloka.
Vi är mil från att bli det mest öppna och nyfikna partiet. Vi var inte ens så
öppna och nyfikna, efter ett år, att vi vågade pröva nytt för att utse
ledningen.
Partiets stabilitetspakt ligger som en våt filt över tankarna om
nytt.
Så då leder det mig till den tredje punkten
och det är politiken. Vi har en politik och den bestämdes på kongressen 2009
punkt slut. Men väljarna underkände den i valet 2010. Och kom inte med något
jävla dravel om att vi tack vare den borgerliga mediasfären inte kom ut med
den. Vi må ha en politik men som Lars Engqvist konstaterar så ligger vi inte i
fas med samhällsanalysen och med det inte ens politiken. Håkan Juholt lade en
grund och det arvet ska vi arbeta vidare med. Att då uppehålla sig till
procenten vid arbetslöshet eller sjukdom blir fel. Vals vinns inte på procent
utan på visioner om framtiden i en samhällsanalys som folk känner igen sig i.
Som jag tidigare skrivit så kan man bedriva oppositionspolitik antingen genom
att bara förhålla sig till majoritetens förslag och enkelt säga nej eller så
kan vi driva en egen linje som andra måste förhålla sig till.
Partiets
stabilitetspakt ligger som en våt filt över tankarna om nytt.
