Löv

Ser ut och hösten är liksom bara här, så där över natten. Löven är nere och man ser knappt gräsmatta eller bil. Det tog tid för löven att slå ut men de faller så snabbt. Det blir så tydligt att vi går emot en kallare tid. Hur vi stänger våra dörrar. Hur sommarens gemensamma grillningar byts mot den ensamma kaminen som knastrar. Hur den gemensamma valborgselden ersätts med värmeljuset på bordet. Det går mot kallare tider. Det går mot stängda dörrar. Vi försöker stänga kylan ute, för i grunden är vi ett varmt folk

Hösten med dess varma, eldiga färger, jämfört med vårens skira, sköra färgskala. Men hösten signalerar mer hotet om de som komma skall. Den kalla vita tiden. Tiden då vi isolerar oss i våra stugor och vrår. Visst finns det dem som vaknar av kylan men de är ett begränsat släkte. Grunden är att människan söker värme och gemenskap. Den kollektiva varelsen. Vi söker oss gemensamt till den värmande elden eller i dagens samhälle den soldränkta stranden där vi trängs gemensamt. 

Samtidigt som jag sitter och skriver dessa rader ser jag ut genom fönstret och inser att det kommer komma in en jäkla massa löv om jag inte krattar bort det värsta. Åter tar fram gräsmattan och kan få en

förnimmelse över den svunna sommaren. Om så bara för några dagar… Den envisa förkylningen och tandläkaren bedövning som spridit sig upp i näsan gör att min fysik för dagen inte vet hur den ska hantera utmaningarna med ved, dammsugare och dessa jäkla löv. Drömmen om en lövblås väcks…

Men löven som förargar mig är också grunden för nästa års skörd. Där täckande min gräsmatta ligger näringen för landen, buskar. Där ligger skyddet för de svaga mot vinterns isande kyla. Naturens finurliga kretslopp som egentligen sköter sig själv om inte människans estetiska sinne skulle ställa till det. Bjuda in andra för att ge mersmak i våra annars så kala, kalla trädgårdar. Men det innebär också en annan omsorg och skötsel. Priset vi betalar. Jag betalar gärna det, även om det vissa dagar kan kännas tyngre. Hur vi i trädgården bygger bort enfalden och tar in mångfalden. Hur vi ser till att varje växtkultur har sin egen jordmån att växa i så att helheten blir bländande. Hur vi sammanfogar växterna så tätt att jobbet med ogräset blir minimalt.

Men nu är det fredag. Min näsa är bedövad och jag känner inte om snoret rinner. Jag har valt ensamhet därför. Ser åter ut på löven som fallit ner på gräsmattan. Gräsmattan som med löven bytt från grönt till en eldig orange färg. Det är som en tavla. Vackert men jag vet att det kommer gå över. Sakta bli bruna för att sedan förmultna under ett täcke av kall snö. Men en dag så kommer snön smälta den gröna gräsmattan åter se dagens ljus och de orangea löven som nyttig näring i livets kretslopp.. Borde nog bära in ved nu innan det börjar regna…  

Mer på NetRoots för progressiva bloggare. Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kultur, personligt, politik, samhälle,