Har varit på ett möte mellan socialnämnden och omsorgsnämnden i Vimmerby. Har nu suttit med i dessa nämnder 14 år och alltid detta tjafs om revir och sekretess istället för att se till den enskilda.
Idag rann det över och jag fick skälla ut tjänstemännen för att de skulle sätta den enskilda i centrum och inte sig själva. Det tog skruv och man kommer nu påbörja ett arbete med att hitta olika rutiner för hur vi ska arbeta över gränser med den enskilde i fokus.
Det vi hoppas på är att länets gemensamma forskningsenhet FOCUS ska ta sig an ett forskningsprojekt för de ungdomar där problem bilden är otydlig om det rör sig om ett funktionshinder eller sociala problem. Vi ska också bjuda in habiliteringen och barn- och ungdomspsykiatrin till et möte för att även där komma fram till gemensamma rutiner.
Med denna utskälllning känns det som vi kom längre än vart vi kommit på 14 år. Nu gäller det bara för mig att påminna tjänstemännen om vad de ska göra.
Min stora förhopppning är att vi ska få till stånd utredningar som kan ge hjälp från dag ett och inte att man ska behöva vänta och prova en massa som ibland kan försämra.
Läs även andra bloggares åsikter om Socialtjänsten, Vimmerby, Barnbidrag,
När en person kommer till socialtjänsten och självklart är i behov av hjälp, upplever den människan nästan genomgående att den utsätts för en onödig misstänksamhet.
SvaraRaderaDen sökande får svara på frågor som hon upplever som närgångna. Dessa frågor berör sådant som man i vanliga fall inte vill lämna ut till människor man inte känner. Kanske förstärks obehaget då de här frågorna framförs som ett krav på motprestation till den hjälp man söker. Den sökande är redan i ett kritiskt skede när hon ställs inför detta ifrågasättande.
Ett bemötande som blir mycket obehagligt när det handlar om behov av hjälp till det absolut nödvändigaste. När så inget lurendrejeri kan hittas får personen hjälp till existensminimum. Det är en summa som några tjänstemän på konsumentverket räknat ut och som sen går via finansutskottet vidare till ett betänkande. Därefter blir det till underlag för det beslut som stadsdelarna har att hålla sig till när de sen ska möta människor som upplever verkligheten på ett helt annat sätt. Inte sällan blir den sökande tvungen att komma fler gånger.
Då upprepas även förfarandet med ansökningsblanketten; där den sökande varje gång får fylla i de uppgifter han redan fyllt i om och om och i samma ordning varje gång.
Varför gör man så när alla uppgifter redan finns?
Det skulle kunna räcka med en enkel fråga och att man sen fick skriva under ett papper på att inget har förändrats sen föregående besök.
När hon väl får hjälp är det aldrig mer än det som ”socialtjänsten” är satta att försvara som det absolut nödvändigaste. Det är inte utifrån vad den sökande försöker förmedla som sina behov. Vid de fall som handläggaren ser det orimliga hänvisas till överordnade. Det finns en känsla av att inte bli respekterad, att inte bli sedd som något annat än en siffra i socialtjänstens bokföring. Besluten ligger så oerhört långt borta.
Det gör att den hopplöshet som bidragstagaren bar på innan hon tog till det sista halmstråt; att gå till socialbyrån, känns dubbelt så tung.
Det outtalade ultimatum som lyder: Följ våra regler eller var utan är inte värdigt en demokrati. Ser ni inte att utanförskapet förstärks?
Man kan ju fråga sig varför socialtjänsten har så svårt att respektera alla de signaler, som visar att situationen i sig själv; den att besöka ett socialkontor är så obehaglig. Det blir ofta till en börda som läggs ovanpå den redan tyngda och utsatta människan.
Vi lever ju i ett samhälle som så ofta vill framhålla betydelsen av att alla skall behandlas med respekt och utifrån att vi alla har lika värde. Det känns inte så i de här situationerna.
Som sökande snurrar det i huvudet och man ställer sig många frågor:
Är det meningen man ska tycka att det är så obehagligt att man inte vill komma tillbaka?
Är det för att handläggare har svårt att hantera en person som är i beroendeställning?
Har handläggarna sådan press på sig från sina chefer att de inte vågar känna efter?
Eller är det helt enkelt så att hela systemet med socialbidrag är ett av våra mest tydliga uttryck för den dubbelmoral som råder i vårt samhälle.
Den där vi talar oss varma för allas rätt till en grundläggande trygghet.
Om vikten av att värna om allas rätt till en skälig levnadsnivå. Varför är det så svårt att öppna upp för det här? När någon kommer med kritik tystas den inte sällan ner av beslutsfattare som av någon anledning tycks ha väldigt starka drivkrafter att behålla den ordning som råder. Det här är ett samhällsmönster som befäster omöjligheten för så många.
Hur ska människor få möjlighet att ta sig ur en tillvaro där vissa lever på ett absolut minimum. Det är upp till alla inblandade att fråga sig: På vilket sätt bidrar jag till upprätthållandet av denna ordning. Har jag något att vinna på det här?
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa