Lördagsbetraktelse ( Om än fredag) om min utveckling som talare och skribent genom kollektivet.

Nu är lördagen snart här och jag sitter nu och åter formulerar lite personliga tankar. Jag har använt mycket av detta lördagsutrymme åt att fundera över mitt skrivande och var det bär mig. Noterar att vädret har börjat töa. Jag vet att det är sen fredagskväll men jag hinner nog inte skriva imorgon då jag är med familjen hela dagen. Ja jag vet ibland får de gå före skrivandet...


För ett par år sedan var jag i det närmaste analfabet och kunde bara göra mig förstådd genom talet och där (även nu) flödande orden. Jag var avundsjuk på alla som kunde formulera sig skriftligt och tänka alla som kunde skriva böcker. Tänk er kunna skriva flera hundra sidor som hänger ihop. Där är jag fortfarande lite avis men vem vet innan jag hamnar i den där kistan så kanske det har blivit en bok. Som yngre hade jag skådespelar drömmar och målet då var att stå på Dramatens stora scen och göra Hamlet. Nu blev det talarstolen i Plenisalen i Vimmerby stadshus. Jag drömmer om en bok och det blir en lördagsbetraktelse. Men jag ger inte upp. Man måste ha sina drömmar för om jag inte haft dem hade jag stått i talarstolen hade jag formulerat denna betraktelse?


Med detta i tanken så är mitt budskap att alla måste ha drömmar. Och det viktigaste, att vi tillåter våra medmänniskor att ha drömmar. Att vi inte hånar dem som uttalar sina drömmar. Se på mig hade jag blivit hånad så hade jag nog inte befunnit mig där jag befinner mig idag.


Nu kommer jag till den politiska knorren på denna fråga. För att den enskilde ska få möjligheter att leva sina drömmar eller komma i närheten måste samhället (dvs vi) ge förutsättningarna för den enskilda att nå sina drömmar. här bygger jag det hela på min tro, ideologi. Att genom kollektivet så lyfter vi individen.

För att gå tillbaka till mig så tog jag ett kliv mot Dramaten genom att gå på en 33 veckors folkhögskoleutbildning med mål att bli amatörteaterledare. Innan denna utbildning så klarade jag inte att tala inför grupp det gick bara inte. Under denna vecka lärde jag känna mig själv och fick kontroll på min kropp. Jag vet numera var jag har mina händer när jag talar. Höjdpunkten detta år var när jag fick göra just den scenen ur Hamlet med hans monolog. Där var jag i mål. Jag var stolt. Jag var mogen att kliva vidare och det har jag gjort. Efter denna utbildning så har talarstolen och den stora gruppen inte varit mig främmande utan tvärtom blivit ett gift. Inte så att jag till varje pris måste upp, men när så bra jag mår.

Nu kommer nästa steg i utvecklingen och det är när jag genom bloggen känner att jag kan få samma feeling som jag får i talarstolen.  Så det må hånas vårt NetRoots men det är genom den vänskapen och det nätverket som jag som individ växer. Åter tillbaka till min ideologi och jag ser att den stämmer på mitt liv. Jag växer genom kollektivet. Utan kollektivet vad vore jag då?

Andra som skriver betraktelser eller krönikor
Kent Persson, Mary Jenssen, Westerholm, Peter på Röda Berget , Peter Andersson och Peter Soilander samt att nu Antonsson. Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern en samling med politiska bloggar

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om betraktelse, lördagsbetraktelse, krönika, personligt, Bloggar, NetRoots, politik, Demokrati, kollektivet, samhälle, folkhögskolan,