Går vi mot en utveckling som osynligggör partierna för att lyfta dess ledare som preseidenter eller ännu större storheter och var hör jag hemma där? Alla pratar vi mer och mer person även jag.
Jag brukar vara personlig och inte så politisk i min lördagsbetraktelser, men när vi nu är inne i ett valår så är även mycket av mitt personliga fokus just valet. Så dagen blir ett personlig fundering över min plats om den finns.
Som tjänstledig undrar jag om jag ska ta ledigt fyra år till eller återkomma till mitt arbete på Folksam. Då blir denna personfråga viktig. Kommer det krävas att jag tömmer mitt konto på banken och gör flashiga annonser och flygblad där jag säljer mig själv och min familj med gulliga hemma hos reportage.
En del i denna personliga kampanj är självklart denna blogg som jag använder flitigt. Inte bara eller rättare sagt sällan som kampanjredskap utan mer som min plattform för att få ut mina tankar höga som låga. Bloggen har blivit en terapi för mig ett lysande sätt att få ut det som pyser i min politiker hjärna.
Men jag är inte problemet. Jag skriver hyfsat och har en väloljad käft som tagit mig dit jag är idag. Måste säga att livet börjar blir som jag vill ha det. ett stycke harmoni börjar sakta söka sig på. På det där behagliga sättet att man kan komma på sig med att gå runt och le. Det kanske syns fånigt för omgivningen men det känns bra inom mig.
Den press som varit under en tid innan alla listor är klara och man funnit sin position är påfrestande. Dels så är det ens personliga ego som vill vara etta överallt (får man erkänna det?). Dels är det förväntningarna från omgivningen. Ni vet devisen "när partiet kallar" så ställer man upp oavsett vad det är. Jag har levt duktigt efter detta, men känner nu att jag måste få vara jag också, utan att svika familj eller parti.
Allt handlar om balans och jag känner att jag nu börjar komma närmare balanspunkten än jag varit på länge. Balansen mellan familj och politik. Balans mellan mig själv. Balans inom politiken.
När det gäller balansen inom politiken så har jag fortfarande en hetsighet att arbeta med när det inte går så fort som jag vill eller när världsbilden inte riktigt stämmer med min bild (Ja det händer). Här är det viktigt för mig att ha en omgivning som kan stampa mig på tån och säga stopp stanna upp tänk efter. På det sättet kan man säga att jag kollektivnarkoman. Behöver folk runt mig (dock behöver jag också ensamhet för att ta till mig kollektivet). Det är då jag lyfter. Inom skrivandet så är det Johan och min hustru som är mina bästa kritiker. Kan säga att mina tår har blivit mindre ömma nu än när jag började skriva. Inom politiken så är det vår samordnare inom landstingsmajoriteten Yvonne som jag känner är den tydligaste tåstamparen. Det känns skönt att ha dessa människor runt sig och jag hoppas att fler vill bli min tåstampare. Och att fler skaffar sig det.
Nu ska jag snart ta en skön lördag med hustrun. Shopping, promenad och lite trädbeskärning till marsvinens stora glädje.
Andra som denna lördag
Kulturbloggen och Peter på Röda berget och HBT-sossen och Ankersjö och Kjellberg skriver alla om partier och personer. Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.
Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om lördagsbetraktelse, betraktelse, krönika, personligt, val 2010, personval, Bloggar, politik, kollektivet, Socialdemokraterna,
