Nya Högbergs Tankar

Jag håller på att byta sida och ni kan läsa mera på Högbergs Tankar som kommer bli sidan där jag bloggar, tänker och presenterar Högbergs Tankar HB. Ni kan också se inläggen i högerspalten!

Innehållet kommer mera vara av vardagliga reflektioner från en medborgare blandat med politiska analyser och tyckande. Det lovas mer video och kultur. Hopppas ni följer mig över från denna sida. Kommer under en övergång innan all teknik fungerar dubbla lite.

20100320

Novell om en dam som ler...

Jag gör nu ett nytt grepp på denna blogg börjar formulera något som kan liknas vid novell eller poesi eller ni får kalla det vad ni vill jag bara skriver utan att det finns  något som liknar en röd tråd. Håll tillgodo !!

    Damen kom där gående och jag visst inte var hon hörde hemma. Här verkade det inte som hon borde vara. Såg mig runt och blicken vandrade runt bland de andra som var samlade. Alla såg lika förvirrade ut. Hon bröt mönstret. Vi andra var så vanliga. så lika. så som vi förväntades vara. Klädsel på oss alla var så lika ingen utmärkte sig. Vi var ett perfekt sällskap, fast ingen kände varandra och vi bara nickat artigt åt varandra när vi föstes samman.
    Men nu så var hon här och vad skulle vi göra. Vi kunde väll inte börja samtala med varandra. Hur gjorde vi utan att bryta protokollet. Ni vet det där oskrivna som alla känner till men ingen gillar. Ändå så förhåller vi oss till det och ingen gör uppror, utom damen som nu stod där med ett leende. Man får inte le i offentliga sammanhang. Le gör man ensam på en låst toalett.
    Hur skulle de se ut om vi alla sprang omkring och var glada. Jag hörde hur den inre rösten förmanade damen där i mitten utan att röra på munnen.
    Jag bara stod där och ville så gärna le med henne. Hennes leende var av det där smittsamma slaget som gör att det bara rycker i mungiporna. såg mig omkring på de andra och fler mungipor hade problem att hålla sig till protokollet.
    Läget började bli besvärligt en del började rikta blicken efter den där skylten med ett W och ett C. När fler såg det så började paniken breda ut sig. Dock skötes det snyggt ingen såg det förutom alla... Men kunde vi gå på toaletten och le utan att de andra skulle märka det? De som fortfarande vågade visa att de rökte började fingra på tändaren och se sig om om det var mörligt att ta sig ur denna lokal.
    Medan allt pågick så bara log damen ännu mer och frågan var om hon inte till och med, gud förbjude,  började skratta.
Jag kände att där var måttet rågat, sakta smög jag mig mot mitten av salen. Utan att någon märkte det. Det började bli trångt, märkligt nog. Det visade sig att fler tänkte tanken som jag tänkte eller vad hade de andra i kikaren. Vi var nu ute på hal is. Kroppskontakt med främlingar var bara tillåtet på tunnelbanan och möjligtvis vid något idrottsevenemang. men här och nu. Det fick bära eller brista jag stod inte ut längre.
    När jag nu närmade mig damen så kom tanken som inte fick komma. Att jag faktiskt gillade läget och att från mitt inre började ett leende sprida sig som var svårt att stoppa. Vad skulle detta bära hän? Snart skulle vi få svaret. Omgivningen, alla dessa kroppar som rörde vid varandra fast vi inte får. Mungipor som det ryckte i. Ögon som glittrade av tillbakahållen glädje. De personer som inte var på väg mot damen i mitten hade vänt sig mot väggen och stod stilla med lätta skakningar.
    Från en spegelbild i ett fönster kunde man se hur skakningarna berodde på leenden till och med små fnissningar. när ljudet av fnissningarna blev hörbara i den totala tystnaden var det som om något hände i rummet fler ljud uppenbarade sig. Det kollektiva fnissandet tog fart och det dröjde inte länge förrän det första skrattet genomljöd lokalen och ett till och ett till
    Sedan öppnades dörren det var dags att ge sig av.

Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
blog comments powered by Disqus