En sådan dag har det varit. Det politiska bloggandet är som en resa på guppigt hav. Ena dagen är man uppe på en vågtopp och ser hela världen och det finns så många syner att plinka ner. Men så nästa dag är man där nere i vågdalen och ser inget och hör bara bruset av vattnet och det går inte att foga samman något.
Idag har jag både varit uppe på vågtoppen och nere i dalen. Men det politiska bloggandet är en kamp om idéer och fantasi. Man skummar media, ledare och andra bloggar. Blir lycklig om man hittar ett spår, ett embryo till historia. Har man riktig tur så håller det hela vägen och ut kommer en text som läses och kommenteras. I bästa fall blir det ett hoppklipp av massa citat från media och bloggar med en avslutande personlig knorr (om man kommer på någon). Ska man skriva för att jaga läsare så blir det svårt.
Vet att jag ibland kommenterat skeenden som är stora nyheter och inga besöker min blogg. andra gånger skriver jag smalt utan en massa länkar och det fylls på med läsare. För mig visar det att man inte kan jaga läsare utan de kommer om man skriver ärligt och med dina egna tankar och ord. Ämnet blir en bisak.
Men är jag som bloggare skribent, författare, reporter. Personligen så bara skriver jag och få ryggdrunkningar för att jag får till det. Var går gränsen? är det i antalet tecken på en text som avgör vad jag är. Eller är det så att bloggare är ett nytt epitet. Men då undrar jag som försöker föra en berättelse som ska påverka läsaren, som ska beröra. få en att tänka till. Kan jag jämföras med dessa unga modebloggare som hänger kring Stureplan? Jag sliter med att utveckla mitt skrivande finna nya vägar att utveckla vad jag gör. en utveckling både språkligt men också estetiskt.
För en tanke att jag ska vandra mot berättelsen och överge det kommenterandet allt mer. Visst är det svårare men där ligger också utmaningen. Att kunna kommentera genom berättelsen. Att formulera djupare analyser av utvecklingen och då genom berättelsens mer fria språk. Att slå an en mer ideologisk stringens i vad jag skriver.
Ja det blir en del funderingar när man sitter ner och låter tankarna vandra fritt på den vida oceanen som ligger framför mig. En ocean av möjligheter, bara jag tar dem till mig och finner ro. Men så småningom så finner också jag min hemmahamn där jag känner trygghet att utgå ifrån. Ty jag tror inte på en kvinna i varje hamn. Jag behöver en som finns där och ger mig det stöd som jag behöver.
Mer läsning finner ni här: RödgGrön och NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om personligt, Bloggar, blogg, bloggosfären, sociala medier, skrivande, ideologi, berättelse,