Jag har fått beröm, men har svårt att ta till mig det. Det beror inte på att jag inte litar på dem som givit mig berömet tvärtom det är mig det är fel på. Troligen lider jag av jante. Frågan är hur man skakar av sig det eller om det finns en fungernade medicin. Jag har börjat ta till mig av positiv kritik när det gäller politiken men inte när det gäller mitt skrivande. Som jag i tidigare betraktelser så vet jag inte var jag står. Troligen är mitt problem att jag siktar mot Hemmingway...
Visst utvecklas jag och jag börjar kunna känna en tillfredsställelse med texter som jag producerat. Börjar känna att jag kan ta mig an olika ämnen och få ihop något som håller ihop, även om det är en bit kvar. Känner att när jag har egenkritik så ligger det på ett högre plan än vad de gjorde innan. Blivit medveten om att felen har minskat och att min argaste kritiker inte längre är så arg i alla fall inte så ofta.
Men hur går jag vidare, hur ska jag fortsätta att utvecklas? En del kommer nog att fortsätta med mina noveller eller sagor. Känner att jag behöver utveckla en sida kring att förklara ekonomiska teorier på ett sätt så att fler kan förstå. Vill själv kunna mer kring ekonomiska teorier för att kunna göra en del fördjupningar. Att kunna kombinera den djupa teorin med vardagen i Vimmerby.
Att kunna ge de som står på fabriksgolvet en nyfikenhet att ta sig till mer kunskap. Att kunna vara agitatorn som ser till att folkbildningen får sig ett uppsving. Ja jag vet jag siktar högt, så högt att det inte riktigt går att se målet, men om jag inte gjort det så hade jag inte varit här där jag nu är.
Läser nu en massa bloggar och böcker för att finna vägar att gå vidare. Att finna språk, att finna utseende, att finna flyt. När det gäller utseende så börjar jag märka att det är av vikt. Inte bara för det estetiska utan för att få en att orka ta sig igenom texten. Om det inte finns en skönhet i formen så faller texten oavsett hur vackert eller innehållsrikt det än är.
Men har en tanke om att försöka skaffa mig någon som kan hjälpa mig att komma vidare att finna fler pusselbitar i hur jag ska få fram allt det där som finns inom mig och som bara vill ut. Att kunna närma mig lyriken. Ja,jag vill så mycket och är så ivrig. är lite imponerad över att jag inte tröttnat på skrivandet utan skrivit på under flera år med en upptrappning som jag inte vet vad den ska sluta.
Visst kommer tanken över mig att det nog är dags att lämna in och gå vidare, men den tanken försvinner rätt snabbt och jag känner en trygghet att sitta här i soffan med lite skön musik i öronen och låta mina tankar flöda genom fingrarna ner på tangentbordet för att sedan med sändknappen nå er och så skramlar det till och en kommentar infinner sig och jag blir glad. Ja även om en majoritet bara vill vara arga på mig eller det jag skrivit, men det skiter jag i för någon har läst mig. Någon har fått till sig mina tankar och reagerat på dem. Visst är det fantastiskt. Att få uppmärksamhet. Så tack för er uppmärksamhet och att ni orkat igenom ännu en betraktelse om mig, av mig.
Mer läsning finner ni här: RödgGrön och NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om betraktelse, lördagsbetraktelse, personligt, skrivande, Bloggar,
