Sittande på Astrid Lindgrens Näs väntande på att gästprofessorn till Astrid Lindgrens minne, Bettina Kümmerling-Meibauer sak börja sin föreläsning om "- om de fotoböcker som Astrid Lindgren gjorde tillsammans med Anna Riwkin-Brick och hur dessa speglade efterkrigstidens tendenser inom barnuppfostran".
Ska bli inspirerande att lyssna på henne. Tjuvlyssnar lite då hon sitter och äter och finner att det blir en tuff engelska match för mig. Jag har inte nämnt Astrids författarskap så mycket på denna blogg utan mer om hennes betydelse för staden Vimmerby. Så sittande i väntans tider med Astrid omkring mig så kommer tankarna.
Det första som jag tänker på är hennes språk. ett mustigt talande språk rikt med ord som ger en känslor. Beskrivningar av miljöer och känslor på ett sätt som slår an hos liten som stor. Det är storhet för mig när man sitter med sina barn och tårarna rinner gemensamt på våra kinder. en författare som kan nå dit har nått långt. Vi pratar om att nå mellan generationer och hur viktigt det är för ett samhälle. här finner vi det utan att vi noterar det mer än i förbigående. Visst finns det idag författare som läses av generationer men tar vi dem till oss på samma sätt känner vi för dem på samma sätt? Mitt svar är att det gör vi inte. Astrid Lindgren hade, eller har, en förmåga att gå förbi alla våra skal och träffa direkt där det berör som mest.
Andra som berör gör det inte med den värme som finns i Astrids ord. Oavsett vem som uttalar sig i hennes böcker finns hennes värme där bakom och vi känner den trygghet som hon ger oss. Så när Tengel kommer med Katla vet vi att Astrid godhet finns där. Det gör att vi orkar ta oss igenom händelserna. Det gör att barnen läser och förstår trots sina unga år. Hade det varit någon annan hade vi låtit våra barn läsa det då? Hade någon annan ge värme i den iskalla tid som rådde.
Hennes värme har också gjort avtryck i politiken. Vem minns inte Pomperipossa och vad som hände. Åter så har det en grund i hennes författarskap. Utan de berättelser som som hon formulerat och hennes grund värme så hade hon inte funkat i politiska sammanhang. Hon blev allas vår mor, farmor, mormor oavsett vad hon ville. Och genom det kunde hon ge oss kritik för vem lyssnar inte på sin mor, farmor eller mormor.
Så det är ett arv som finns i Vimmerby. Men klarar vi av att förvalta det? Kan vi ge våra unga den uppväxten som Astrid formulerar? Kan vi få våra unga att bli unika? Det är frågor som kommer kräva att vi formulerar svar. Vi kan inte och får inte låta bli.
Mer läsning finner ni här: RödgGrön och NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vimmerby, Astrid Lindgren, författarskap, Pomperipossa, ungdomar, barn., Astrid Lindgrens Näs,