Nya Högbergs Tankar

Jag håller på att byta sida och ni kan läsa mera på Högbergs Tankar som kommer bli sidan där jag bloggar, tänker och presenterar Högbergs Tankar HB. Ni kan också se inläggen i högerspalten!

Innehållet kommer mera vara av vardagliga reflektioner från en medborgare blandat med politiska analyser och tyckande. Det lovas mer video och kultur. Hopppas ni följer mig över från denna sida. Kommer under en övergång innan all teknik fungerar dubbla lite.

20101117

Piskan tog inte på mig

Jag är Vimmerbys Folkhögskolas sista ordförande och jag tänker på den resa som gjorts dessa fyra år och ser det också som en passning till socialdemokratins kriskommission. Det pratas utbildning och jag ställer mig frågan för vem? Ska försöka ge er en bild av min resa och syn på kunskap.

        Inom arbetarrörelsen så fanns, och borde finnas, devisen ”Kunskap är makt, makten åt folket” Jag vet att jag som ung SSU hade devisen med mig när vi på olika kursgårdar diskuterade utbildningspolitiken eller som vi sa, skolpolitiken. Världen var begränsad till det vi såg som 15-16 åringar. Jag själv var ur skolans värld ett misslyckat kapitel. Lämnade nian med 1,8 i betyg. Idag så hade jag varit fullständigt bränd. Hade etta i allmänna engelska. Ett betyg som det mer eller mindre var meriterande att faktiskt få så lågt. Jag därefter varit ute i världen och representerat min kommun och fört projekt resonemang på engelska utan problem.
 
        Så grundskolan var inte min
räddning Sedermera så skulle jag vidare till det ”frivilliga” gymnasiet och med mina betyg så var utbudet inte så upphetsande. SYO, Stydie och yrkesvägledaren mer eller mindre pekade med hela handen på att jag skulle gå bygg och anläggning. Bilden av att ta över min fars grop i kommunen verkades besannas där jag stod och murade och grävde gropar i en filial i Skärholmen. Men det var inte ett ställe för mig. Visst jag var en hejare på hammaren men det var inslag av teoretiska ämnen...

       Så steget ut arbetslivet tog fart. Blev verktygsmakare och satt framför en maskin som slipade vertyg till SAAB flygmotor om ja inte misstar mig. Maskingrannen en luttrat finlandssvensk gav mig lärdomar i hur man sjukskriver sig två veckor och sveper en flaska kosken. Folkbildningen var igång kanske inte av det bättre slaget men jag minns än idag hur man gör. Det fastnade som kunskapen från skolan aldrig gjort. Min rastlöshet gjorde att jag inte blev långvarig utan sökte mig vidare. Då på det glada 80-talet var tidningarna fulla med jobb och det var bara att slänga sig över ett nytt. Grämer fortfarande över att jag struntade i att dyka upp på jobbet som sotare på Lidingö. Var visst lite bakis när klockan ringde. Men då var de inga problem upp med tidningen och nästa jobb.

        Men det var nått som inte stämde
, inte kändes rätt. Såg hur mina kamrater inom SSU ”växte” upp och fick bra jobb som var intellektuellt utmanande. Ville också ha det men vad hade jag att komma med. Bodde hemma med en försupen far. Ingen i min närhet som kunde ge mig en hjälpande hand för att kunna ta tag i mig. Ville liksom inte växa upp och ta ansvar samtidigt som jag ville vara en Svensson. Ville vara så där bohemisk som man såg drömmande på film. Men det funkade inte, verkligheten kom på en. Fick då en chans inom SSU att åka på teaterkurs och upptäckte en värld där folk trodde på mig och det gav mersmak.

       Det visade sig att där fanns en folkhögskola, i Bredsjö, som utbildade teaterledare. Jag kom in och därifrån började min resa till var jag sitter idag. Det året gav mig inte bara självförtroendet tillbaka utan också läslusten. Att sitta i arkiv och läsa kongressprotokoll från LO-kongressen 1910 och se vilka personer som var drivande och sedan fanns med när det syndikalistiska fackförbundet bildades. Jag lärde mig läsa och dra slutsatser. Men genom teatern så började jag lära känna en främling som var mig själv. Jag började förstå hur jag fungerade. Inte en resa som nått sitt slut men gav mig en ordentlig knuff.

         Efter avslutad utbildning så var jag tillbaka i Stockholm och fick arbete i en bokhandel. Mitt läsande tog fart och utvecklingen fortsatte. Blev aktiv i branschföreningar och fick träffa likasinnade och jag mognade sakta men säkert. Men så en dag var vi inte lönsamma längre. Åter så stod jag på gatan. Delade lägenhet med en kompis utan inkomst. Jag började må dåligt då jag var en belastning. Från att varit på väg att bli någon så föll jag tillbaka. Blev utkastad av kompisen, helt rätt med mina ögon idag. Åter en ansökan till en folkhögskola. Kunde både få stipendium, studiemedel och tak över huvudet.

        Så nu intog Högberg Runöskolan
utanför Stockholm och åter så började jag växa. Den resa som började innan på Bredsjö tog vid och nu fanns det mer personer kring mig som kunde stötta. Då det nu bara var teoretiska ämnen så var jag förvånad över hur kul och intressant det kunde bli med språk. Äntligen lärare som kunde ge mig bilden av varför man blandade in en massa bokstäver i matematiken. En lärare som glatt förklarade att vi kunde grammatiken utan att veta vad som var substantiv och verb. Han sa att det var bra att kunna om man skulle ge sig på ett annat språk. Och vips så blev det intressant när man slängde sig över engelskan. Ska erkännas att det idag inte finns ett spår kvar av vad som är vad i grammatiken, utan jag bara skriver. Men åter så växte jag fick en plattform och sist men inte minst jag träffade min blivande hustru.

        Folkhögskolan såg det som
inte den vanliga skolan såg. Den såg mig. Den trodde på mig och min inneboende kraft. Lärarna var där för att ge mig stöttning och hjälp, de var mitt verktyg. Allt det där som den vanliga skolan borde göra men inte gör. Jag passade inte in i fyrkanten. Jag behövde någon som hade tid till att se vem Peter Högberg var. Att se vilka verktyg som jag behövde för att lära och växa. Det fanns inga piskor utom de som vi själva uppfann. Inga betyg att lära emot utan med morötter lockande vi fram den nyfikenhet som vi har inom oss. De entreprenörskap som grundskolan tog död på återuppväckte folkbildningen. Vi blev åter entreprenörer som kunde börja ge tillbaka till samhället. Åter kunde tillföra.

         Ja det blev en lång postning
idag men för mig är den viktig att ha med när socialdemokratin ska formulera nya tankar kring utbildningen. Piska, straff och betyg kan inte vara ledorden i den framtida utbildningspolitiken utan det måste var nyfikenhet, växande och mognad. Med det följer kunskap som sitter kvar över tid och vi får medmänniskor som törs satsa och utmana. Jag är inte ensam utan ser mig själv i de som jag möter på Vimmerby folkhögskola. Jag skickar med detta till Kriskommissionen. Våga tro på vår grund i folkbildningen.


Media: Ex, Ex2, Ex3, SvD, SvD2, Ab, Ab2, Ab3, DN, DN2,
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Glöm inte den Öppna Kriskommissionen. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
blog comments powered by Disqus