Född i ett socialdemokratiskt hem med en far som var kommunalarbetare och en mor som låg stora delar av min tidiga uppväxt på sjukhus. Farmor var en av de som tidigt fanns med i kvinnoförbundet och Farfar var med i orkestern som spelade på första maj. Trumpinnarna ligger idag på min hylla som ett minne av en Farfar som jag aldrig han möta. Sedan skilsmässa och jag kvar hos min far som tog till alkoholen. Ett nyckelbarn som fick klara mig själv i många stycken. Umgänget som jag drogs in i var av tvivelaktig karaktär.
SSU kom då till skolan och en öppning bort från skiten kom. Det tog ett tag men SSU blev min nya familj och en lojalitet föddes. En lojalitet som följt mig till vuxen ålder. Som dåvarande aktiv i Stockholm intog jag en position till vänster i partiet. På gränsen till vad som var ok. En form av ungdomsrebell mot min familj som var SSU och partiet. Flyttade in till en SSU kompis och fick med det en familj till. En familj som öppnade mitt hem till och med på julafton. Jag fick en trygghet som jag saknat men aldrig visat. Men det varade inte för evigt flyktiga som vi var. Kvar fanns SSU och partiet. En trogen familj som alltid tog emot mig.
Så gick åren jag flyttade till Vimmerby och blev mot alla odds en Svensson med villa, hustru, en son och som pricken över i:et så kör jag en röd volvokombi. Men lojaliteten till partiet har varit detsamma under alla dessa år. Inget har fått mig att kritisera partiet utåt. Inte mer än det som varit ok, enligt partiboken. Men nu är det annorlunda. Jag känner att mitt parti kan förlora. Som jag förlorade min familj i tidiga år. Jag vill inte att det ska hända igen.
Därför så tar jag ton. Därför kan jag kanske inte upplevas som lojal längre, men det är det jag är. Dumlojal. Hade det inte varit för min kärlek och lojalitet så hade jag begärt skilsmässa och sökt mig ett nytt parti. Men det gör jag inte och har inga planer på, men då måste mitt parti skärpa till sig och tillnyktra. Det går inte och sitta och skråla om gamla segrar när motståndaren håller på teckna nya dag efter dag.
Det jag nu kräver av mitt parti är att man slutar skydda det gamla och ser att världen ser annorlunda ut. Att vi slutar krama gårdagen och ser de möjligheter som morgondagen bjuder på. Att med våra tidslösa värderingar formar en politik som tar avsteg i dagens samhälle med de problem som medborgarna hög som låg upplever. Att vi gör deras problem till våra och visar på lösningar. Det finns en kärlek inom partiet att göra våra problem till medborgarnas. Så funkar det inte längre. Det må ha fungerat igår men inte idag. Vi hade/har en organisation som var/är inlåsande. En struktur som gör att de unga själar som delar våra värderingar vänder oss ryggen då de bara känner sig motjobbade med argumentet att ”Vi tar det där på nästa årsmöte om 7 månader”. Vem orkar vänta.
Barnen vänder familjen ryggen och flyttar hemifrån och trotsar med andra alternativ. Jag har inte flyttat än och vill inte det men då måste det till en ändring. Om så behövs så kan jag tänka mig att tillsammans med föräldrarna gå på en familjekurs eller rådgivning. Något måste göras och det nu. Familjerådet i helgen var inte lösningen och och jag är osäker om vi klarar detta själva eller om vi behöver hjälp utifrån.
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Glöm inte den Öppna Kriskommissionen. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, ledarskap, Socialdemokraterna, kriskommission, öppna kriskommissionen, Mona Sahlin, Facket, LO
