Alla var ense om att något måste göras. Efter att förlorat två val och inte ha svenska folkets förtroende i paradgrenar som jobben och ekonomi var en allvarlig väckarklocka. Något måste göras och en kriskommission tillsattes och en extra kongress under namnet ”nystart” utlystes. Men ville verkligen gänget under toppskiktet som hade sitt på de torra och lunkade på mellan 68:an och riksdagen med ett lattestopp på vägen verkligen att deras vardag skulle ändras. Visst kunde man finna en oro, men den var mer kopplad till sin anställning och risken att bli arbetslös än att partiet skönk som en sten och väljarna vände oss ryggen. Allehanda ursäkter kunde höras men inte gjorde vi något fel utan alltid var det Kofi Annans kusin Någon Annan som var skyldig.
Men kriskommissionen såg igenom det och pekade på ett förlegad organisation och att värderingarna stämde väl överens med medborgarnas. Men politiken och samhällsanalysen hackade. Här behövde vi göra om och göra rätt. Med nu ledning och kongress i ryggen var vi flera som just såg den där nystarten utifrån kriskommissionens rapport. Visst var vi några som började ana ugglor i mossen när kongressdeltagarna fick en tunn sammanställning av rapporten och den var så putsad att den kunde passera vilken censur som helst utan att dra uppmärksamheten till sig. Utan belägg så kunde man ana att det var 68:an som såg med oro på vad som kunde hända med deras framtid, om rapporten kom upp på allvar i dagens ljus.
Nu har det gått månader och glöden falnar och medlemmarna ramlar in i den gråa vardag som drivit oss i två valförluster. Det är som att be om den tredje. Det är som askmolnet lägger sig tungt över partiet och gör det omöjligt att flyga. Men problemet här är att det inte är naturkrafter utan vi själva som styr molnets utbredning.
Utanför partiet pågår systemskiftet och vi står och ser på. Sakta men säkert så monterar moderaterna ner välfärden och styr över det generella till marknaden. Sakta invaggas individerna i synen att samhället inte klarar att ta hand om dem vid sjukdom utan att de måste söka andra vägar, utlämnade till marknaden som inte tar hänsyn till mer än aktieägarnas avkastningskrav. Vidare så menas det på fullt allvar att vi inte kommer ha råd att ta hand om våra gamla och sjuka i framtiden. Men att sänka skatten med 100 miljarder och fortsättning verkar följa, det valet analyseras inte. Men stilla med lite nysning ser socialdemokraterna vad som sker. Även de fackliga leden ser på och ger sig ut på marknaden och köper försäkringar åt sina medlemmar. Men inga protester hörs. Ombudsmännen inom facket verkar lika dästa som de inom partiet. Var är mobiliseringen eller är det så att läget gillas?
Vi kan se hur utomstående nu gör allt för att påverka utvecklingen. Allt från smitare till den borgerliga ekokammaren. Risken är att några utomstående lyckas ta sig igenom och vi medlemmar står kvar och inte kommer fram i vårt eget parti. Den ring runt partiledningen måste bort. De måste gå från skyddande till understödjande. För i sitt skydd så värnar de mer sin egen roll än partiets. Även om devisen alltid är ”du måste tänka på partiets bästa” och som gärna följs av "Vi får inte ha för bråttom, partiet hinner inte med" .
De enda som klarar av att döma partiets bästa är dess medlemmar. Inte spin-doctors och PR-konsulter. När medlemsströmmarna vänder och medlemsmatrikeln fylls på gör vi partiets bästa. Det är kvittot. Inte latten mellan 68:an och riksdagshuset...
Media: Ab, SvD, DN, Exp, Exp2.
Bloggat: Peter Johansson och Lis-Astrid Andersson på ämnet
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Thomas Bodström, Socialdemokraterna, öppenhet, media,
