För mig är skolket inte ett uttryck för lathet eller bus. Skolk är ett uttryck för bristande arbetsmiljö, ett problem som inte blir bättre för att det ska skrivas in i betyget. Det är en skev människosyn som ser kadaverdisciplinen som lösning på många mänskliga öden. Skolan är ingen militärförläggning utan en plats där unga ska bli vuxna och trygga individer. Inte med kommandon utan med trygghet och med människor runt sig som bryr sig.
När jag såg dem komma så var valet att antingen stå kvar och hoppas på ett par elaka kommentarer eller par lätta smällar. Men jag var också snabb och jag visste en bra väg som de inte brukade hinna med när jag tog. Men var var de andra hade de redan upptäckt den där vägen och väntande? Skolan var en kamp under en period i mellanstadiet. Jag var liten och tunn och hade inte så mycket att sätta emot. Visst försökte jag vara som de tuffa grabbarna men jag var feg. Vågade inte testa när de sniffade tändargas. Idag kan jag vara stolt över det, men då var jag bara en mes.
Om det på den tiden funnits skolk i mitt betyg så skulle jag burit med mig detta genom livet och jag hade inte läst skolk utan mes. Skolket har en anledning. Det är ingen som trivs som skolkar. Varför sjukskriver vuxna sig från sitt arbete trots att det inte är sjuka. Varför blir människor utbrända. Inte hjälper det med ordet skolk i betyget. Det är ett annat fel i samhället.
När jag sedan på lektionerna skulle ägna mig åt matten så var fokuset på vad som hände på rasten eller vilken strategi som jag skulle använda nästa rast. Var det att vara först ut ur klassrummet och fly eller smyga ut sist och se vad de andra tog vägen. 1+1 är 2 det kunde jag och en massa ekvationer om flykten och ta emot slag.
Vuxen världen såg inte vad som hände på skolan vi drillades till att bli män och en smäll skulle en man tåla. Inget gjordes åt min arbetsmiljö. Och jag var inte ensam. Det är många i samma ställning. Jag ser nu i Vimmerby hur den borgerliga majoriteten ska spara på caferteriabiträden så att andelen vuxna som finns i elevernas närvaro minskar. Det missas att för att man ska fungera på lektionerna måste man fungera även på rasterna. Att få den tiden till att samla krafter.
För min del blev lektionen en vilopaus för att överleva rasterna. Jag kunde inte koncentrera mig på annat än att tänka på hur rasten skulle överlevas. Lättast var att fly. Över staket ner för slänten och över vägen så var man nära friheten. Det fanns ett lugn i området då alla var på jobbet och de unga i skolan. Jag var själv och kände att jag ägde. Jag ägde mig själv och min frihet.
Vilka satsningar på elevvård kommer regeringen driva igenom med detta förslag med skolk o betyget. Är det insatser som gör att skolan blir den plats som man söker sig till. För en som trivs och utvecklas skolkar inte. Skolket är symtomet på ett problem som inte löses med en rad i betyget.
Jag klarade skolan men mina betyg var låga. Idag så hade jag varit milsvid från godkänd. Jag var på konflikt med samhället och mådde skit. Jag sökte mig till fel umgänge och straffades med ökat otrygghet. På högstadiet så träffade jag SSU som hade bokbord, uppväxt i ett socialdemokratiskt arbetarhem så kändes det naturligt att gå med och få en ny plattform. SSU såg mig och trodde på mig. Jag kände att jag fick ett människovärde. Jag kunde ta till mig kunskapen som jag fick på kurserna. Det blev åter roligt att lära sig.
Skolan är en arbetsplats som inte ser individer. Med kollektiva metoder skolas arbetskraften. Lika så straffas det kollektivt trots att det är förbjudet. Skolan lever en egen värld skild från omvärlden. Lärare frustrerande över att tappat sin auktoritet och ställning i samhället. Men lösningen är inte att ta militären till skolan och straffa dem som inte står i givakt. Lärararna behöver få verktygen som gör klassrummet till den skapande miljö som den kan vara. Det måste få tiden att se varje enskild individ och dess förutsättningar att lyckas. För jag tror att alla kan och vill lyckas. Men vägen är olika både rak och krokig. Lärarna måste få rätt GPS för att leda eleverna. Straffet och piskan är inte min väg. Jag behövde kärleken från lärarna. Att de såg mig lyfte mig som individ. Höra att jag dög som den jag var. Ett arbetarbarn som inte var uppväxt i en miljö där man dög för den man var.
Jag lider än idag över det och kan känna mig underlägsen i vissa sammanhang och vill då fortfarande fly. Ett arv som sitter i ryggmärgen ett arv som jag idag bara bär med mig utan att det står skirvet i betyget med ordet skolk. Ja, så är det för mig. Skolket är skolans svek mot individen inte tvärtom.
Media: SVT, DN, SvD, SvD2, GP, Exp, SR.
Bloggat: Sebastian Stenholm, Edvin Alam, Anders Svensson och Peter Andersson på ämnet
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, regeringen, folkpartiet, skolk,
