Det finns många gånger en tro på att systemet sköter sig själv och de må stämma till viss mån men fortfarande behövs arkitekter och verkmästare. Om man vill kan man mäta demokratin i typ valdeltagande men för mig är det inte demokrati i sin rätta form. För mig är demokratin mer ett förhållningssätt än ett styrelseskick. Se på många länder som kallar sig och i någon egentlig mening är demokratier typ USA hur fungerar det och är det en delaktighet ner på gatan? Men det jag ville komma till idag var ledaren. Varje demokrati har sina ledare och de sätter avtrycken på hur individerna kommer förhålla sig till demokratin.
Men frågan är hur dem demokratisk utvecklade ledaren ska vara. Inom socialdemokratin finns det en kluvenhet kring ordförandeskapet. Göran Persson gick under epitetet ”han som bestämmer” och alla var nöjda och alla var missnöjda. Sedan kom Mona Sahlin och skulle lyssna in partiet och medlemmarna, en rådvillighet infann sig och medlemmarna som ogillat Persson ledarstil blev nu vilse och ville ha ledaren som pekade. Att behöva ta egna beslut, att själva grubbla på om det ena eller andra förslaget var bra kändes främmande. Så Monas ledarstil var inte passande för socialdemokraterna. Nu rullar Håkan Juholt in på banan och lägger en stil närmare Persson än Sahlin men med devisen om Sveriges mest öppna parti. Frågan är om partiet kan bli det?
Om vi ser på medlemmarna som är komna till åren och fostrade i ett samhälle som mångt och mycket funnit sin ledande organisation från det militära. Allt från plikten att rösta till hur sjukvården med vita rockar är uppbyggd. Ur detta växte socialdemokraterna fram. Marsch på 1:a maj med blåsorkester. Under fanor likt en militärparad, fyra i rad, sjunger vi Arbetets söner och ordnade plakat med rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Skolade med den starke ledaren i landet eller kommun. Demokratiskt vald på medlemsmöte men ingen deklaration om hur han/hon ska agera sedan. Demokratin har gjort sitt och fyra år tar vid. Sedan samma val möjligen att medlemmar får rösta lite mer och alla jublar över att ledaren är utsedd och demokratin åter skövlat en seger...
Men vad händer när personen är utsedd. När han/hon sitter på en ledande stol och vardagen kommer? Hur förankrar, lockar nya, låter fler komma till tals? Är det så att vi demokratiskt utser en diktator som styr i fyra år?
Under den organisationsutredning som Carin Jämtin satt i sjön måste vi ta ett stort avsnitt där vi synar rollen som förtroendevald antingen i partiet eller andra valda uppdrag. Vi måste ta fram en profil på hur den framtida ledaren ska se ut. Om vi ska fortsätta vara en folkrörelse för tvåtusentalet måste också ledaren vara det. Fyrkantiga kolosser gör sig inte gällande.
Kära läsare, jag ser gärna input på detta inlägg och att vi tillsammans kan börja skissa på en ledare för framtiden. För demokratin är inte val vart fjärde år utan ett förhållningssätt och då ska ledaren vara mogen uppgiften. Skicka in era idéer så byger vi ledaren för framtidens demokratier!
Tidigare på ämnet: Demokratin är inte Berlinmuren, Juholt, Reinfeldt prata drömmar inte skatter
Media: Ab, Exp, Exp2, SvD, DN.
Bloggat: Johan Westerholm på ämnet
Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, politik, Fredrik Reinfeldt, Håkan Juholt, moderaterna, Socialdemokraterna, Skatter,
